SÖK
MENY
Fascinerad av förr
Jag känner mig på ett konstigt sätt skyldig. Jag skrev om den häftiga stenmejseln som satt fast i jorden vid stenåldersutgrävningen i Långbergsöda. Jag och fotografen visade var den gamla mejseln legat orörd i sjutusen år, men nu tittade fram ur jorden.
Nu har någon, säkert omilt, ryckt ut den där mejseln ur sin viloplats och tagit den att pryda sin sommarstuga eller något med.
Jag vet, det är bara en sten, men just den stenen har någon suttit och hamrat ut i Västra Jansmyra, kanske sittande vid det som en gång var stranden.
Tillbaka till stenåldern är ett tankeexperiment jag brukar fastna i på långa bussresor eller andra tillfällen när det inte finns så mycket annat att göra än att fundera. Jag brukar fundera på hur man skulle klara sig om samhället kollapsade.
Jag är inte ensam om att fantisera ihop postapokalyptiska scenarier. Det finns många hundra tusen sidor skönlitteratur skrivet på ämnet.
Jag tänker mig att om apokalypsen kommer så skulle jag flytta till stugan och se till att hålla näten i skick. Jag brukar fundera på huruvida man skulle klara av den första vintern efter apokalypsen eller inte och om matförsörjning, värme eller något annat skulle vara ens svåraste problem.
Sedan undrar jag om man skulle vara djupt deprimerad för att allt man tagit för givet försvunnit eller om det skulle vara skönt när livet är enklare och mest handlar om överlevnad.
När jag var och gjorde reportaget om utgrävningsplatsen i Långbergsöda såg jag framför mig en gullig liten by där alla lever i harmoni med naturen.
Men verkligheten ligger väl troligen närmare Thomas Hobbes beskrivning av livet i naturtillståndet. Otäckt, brutalt och kort. De levde på säljakt och åt vad de hittade i skogen. Det är inte som att de knackade ut lite verktyg i godan ro om dagen för att sedan bada bastu och äta rödbetor med chevréost eller till kvällen. Man ska inte vara för gullig med förr i tiden.
Men man behöver inte gå så långt som apokalyps för att fascineras av människans anpassningsbarhet. För någon vecka sedan satte jag på min farmor och farfars sommarstugeveranda och bläddrade i tidningar från fyrtiotalet. Jag läste upp passager som förundrade mig och de förklarade fenomenen närmare. I tidningarna fanns till exempel många notiser om ransoneringskorten och uttalanden från folkförsörjningsministeriet. För mig är ju det nära nog lika främmande som stenåldern.
Är det månne en tjugoettårskris att plötsligt börja fascineras så av förr i tiden.
