Festivaldöden kom över Ålands hav
Granne med min hemstad ligger Borlänge. När jag växte upp var det en annan värld, en stålverksstad med dåligt rykte som Sveriges mest kriminella per invånare på 1990-talet.
Musiken har långsamt ändrat på det där. I och med Peace and lovefestivalen kom plötsligt hela Sverige till Borlänge och hade det riktigt ordentligt roligt under en sommarvecka. För människor från Kristinehamn, Stockholm eller Dals Långed blev Borlänge ett minne av sommarens roligaste dagar.
Borlänge blev en musikstad där banden växte upp som svampar ur jorden. De lokala beslutsfattarna fick lära sig att en liten orts väl och ve inte bara handlar om företagsetableringar och skattesatser utan också om det långa perspektiv där människors minnen och invånarnas självrespekt leder till det där som kallas livskvalitet.
I ett anfall av hybris bokades Rihanna, alltså, Rihanna kom till Borlänge. Nu har festivalen gått i konkurs. Många festivaler verkar vara bubbelekonomier som bara växer och växer i takt med de stigande förväntningarnas tyranni. Då behövs det bara en dålig sommar för att allt ska spricka.
Riktigt på samma sätt ligger det ju inte till med Brändö och Island in the Sunfestivalen. Något skamfilat rykte har ju inte Brändö, och inte sedan spritsmugglingstiden har väl några allvarligare brott begåtts bland alla öarna. Snacket bland årets vikarier på redaktion gick i riktning mot att det ändå är bra att sluta på topp.
Risken för en sur eftersmak efter en floppfestival elimineras, och alla festivalbesökares minnen från Jurmo får finnas kvar så fina som de nu är.
Men ändå – det blir ju inga nya sommarens finaste dagar på Jurmo för nya människor från när och fjärran. Att våga riskera något ekonomiskt för kroniskt svårflörtade och ombytliga festivalbesökare (minns någon Hultsfredsfestivalen, nu i Solna?) är inte lätt. Men ändå – har dyrtiderna fått oss att resonera så att vi hellre spelar säkert än ger oss hän?
Det blev några somrars dans på Jurmo – vackert så.