SÖK
MENY
Feta katter i naturhamn
Ja, jag erkänner utan omsvep.
Jag är ingen ädel människa med upphöjd karaktär. Vanligt hygglig, ja, men absolut inte till överdrift.
Jag är, kort sagt, som folk är mest. Värnar om mitt, är missunnsam och avundsjuk ibland, men snäll mot dem jag tycker om.
I radions sommarpratprogram förde pensionerade journalisten Anders Hellberg ett oherrans liv över att hans bok om hamnar och farleder stött på motstånd hos markägarna. Han ryar väldeliga över ”feta katter” som saknar kunskap om allemansrätten och om tryckfrihet och tycker att det är helt okej att bokledes styra båtturisterna till naturhamnarna utan att fråga markägarna. Sälj fisk och bröd åt turisterna i stället för att klaga, är hans råd.
Nu ska jag berätta om en händelse där jag betedde mig precis som en av de feta katterna.
Vår stugtomt ligger i en skyddad vik vid Norrhavet. Precis en sån vik som man själv gärna letar efter som seglare när mörkret faller.
På kvällarna smyger segelbåtarna in i viken, ankrar och för inget väsen. Det har jag absolut inget emot, så länge de inte tömmer toatankarna och kastar skräp.
Men i somras kom en stor tysk segelbåt intuffande i viken en solig eftermiddag. Mannen rattade båten och kvinnan stod i fören beredd med repet. Vi satt på vårt berg.
Tyskarna gjorde tre försök att köra in i viken och nå land men det var för grunt. Då vände de stäven mot våra båtkrokar och försökte ta sig i land. De försökte ihärdigt, gång på gång, men berget var för brant för den stora båten och kvinnan vågade inte hoppa.
Vi hade kunnat gå några meter för att ta emot reptampen. Vi hade kunnat visa oss som generösa och gästfria ålänningar som gärna upplåter våra förtöjningskrokar. Ja, vi kunde till och med ha sålt rökt fisk om vi hade haft.
I stället diskuterade vi där vi satt: Ska vi hjälpa dem i land eller inte? Ska vi avslöja att de försöker ta sig i land på vår båtplats eller ska vi låtsas vara båtturister? Blir de nervösa om de märker att de har hamnat i knät på folk som kan köra bort dem om de vill?
Medan vi diskuterade gav tyskarna upp försöken att ta sig i land. Men nog måste de ha undrat vad det var för ena träbockar som bara satt där och tittade och inte sträckte ut en hjälpande hand.
En mig närstående person tycker att vi var fräcka, och det var vi ju egentligen. Men Havsviddens fina gästhamn med all tänkbar service ligger bara en liten bit bort, och där finns det både rum och gästfrihet mot betalning. Det är ju precis därför som gästhamnarna finns.
Naturligtvis måste seglare få ligga i naturhamnar. Men informationen om bra platser utan bebyggelse sprids inte ut med stora bokstäver i en bok.
Det är sånt man talar tyst, ödmjukt och tacksamt om.
