SÖK
MENY
Linn Ekebom i spalten: Finn ett fel
Jag har inte sovit på en vecka. Eller ja, jag har väl sovit men jag har inte sovit speciellt bra.
Jag är ingen supersovare annars heller. En handfull gånger per år bruka jag lyckas ta mig igenom natten utan att vakna. Trots det upplever jag ändå att jag får tillräckligt med sömn. Jag är ingen vandrande zombie i alla fall. Eller jag var ingen vandrande zombie – innan Finn.
Finn är min 30-årskris.
Det hela började väl som det brukar. Efter en längre period som heltidsföräldrar – för första gången i mitt liv – fann jag och min fru oss i lite av en emotionell krissituation efter att min bonusdotter flyttade ut för två veckor sen.
Jag tänker att det är ganska normalt att känna ett visst desperat tomrum efter att ungarna flyger ur boet – vissa kanske köper sportbil medan andra bokar en kryssning till Karibien. Vi åkte till hundstallet.
Originalplanen var att anmäla oss som volontärer och eventuellt fosterhem. Det kändes som ett perfekt sätt att göra lite gott i samhället, träffa nya människor och skapa sig ett nytt syfte. Sen såg jag Finn.
Finn, som låg där på sin hårda säng i sin lilla fängelsecell. Finn, som tyst tittade på oss medan alla andra hundar runt om hoppade och skällde. Finn, som vi bara inte kunde lämna.
För att göra en lång berättelse kort har vi nu tre hundar.
Starten har inte varit den lättaste för stackars Finn. Och inte för oss heller om jag ska vara helt ärlig.
Först skulle Finn kastreras och fick efter det i princip inte göra någonting. För en knapp tvåårig vovve i en ny miljö med nya kompisar var ”inte någonting” något av det svåraste. Men vi klarade det hyfsat bra. Sen kom komplikationerna. Några dagar efter operationen började Finn hosta och snora mer än jag under en pollenintensiv vårdag. Ett besök till veterinären visade på lunginflammation. Det är här mina sovbekymmer tar ordentlig fart.
Den senaste veckan har jag varje natt väckts ungefär varannan timme av en hostande och snorande hund. Jag har aldrig haft småbarn så jag kan väl inte ärligt talat säga att jag vet hur det är men det känns som att detta ändå landar på samma planhalva. Minus högljutt gråtande.
Påsarna under ögonen och min korta stubin har gjort min till synes milda 30-årskris till vad jag som barnlös millenial (generation Y på svenska enligt Wikipedia) bara kan beskriva som en faktisk kris.
Jag kanske låter dramatisk – med det är vad för lite sömn gör med en.
Jag är tacksam för det lilla tålamod jag ännu har kvar. Kanske jag får försöka använda det för att forska fram nässpray för hundar. Eller bekväma öronproppar.
