SÖK
MENY
Fint glittrande – och livsfarligt
Helgens väder har lett mig in i en smärre livskris. Jag älskar snö. Allt blir som ett vackert vinterland och ute på min holme blir allt nästan övernaturligt idylliskt vackert. Som en blandning av en disneyfilm och Astrid Lindgrens ”Alla vi barn i Bullerbyn” ungefär. De två första dagarna när snön föll var jag sjuk och således helt isolerad i min lilla stuga.
När jag sen skulle fara på jobb på fredagen kom skräcken krypandes. Bilkörning och inget salt på vägarna. Jag kan erkänna direkt att jag inte är någon vidare bilförare. Det var sex år sedan jag tog körkort, men att köra i vinterhalka är min stora akilleshäl. Jag är helt enkelt livrädd. Och att vara rädd i trafiken är inte särskilt trafiksäkert.
Sedan jag flyttade hit har jag dock helt enkelt fått bita i det sura äpplet och lära mig att hantera min rädsla. För här kommer man ingenstans utan bil. I alla fall inte om man bor utanför Mariehamn och den gränsen passerar jag med drygt en mil.
Dessutom har jag fått privilegiet att bo ute på Järsö som är mitt paradis, verkligen. Men vägen ut dit är inte det. Inte ens när det är barmark. För Järsövägen kan vara den farligaste vägen jag någonsin kört. Den är smal, utan väggren, med dåligt sikt och vatten på båda sidor.
Dessutom rör det sig en hel del folk ute på Järsövägen. Människor som promenerar (oftast i bredd, vilket är en ren trafikfara), cyklar (också i bredd), och parkerar sin bil mitt i körbanan på sommaren för att kika på fåglar längs vattenbrynet.
Sedan ser man hur Järsövägen marknadsförs som en fin cykelväg av bland annat Visit Åland. Och den är fin, men fullkomligt livsfarlig och det är ett under att ingen dödsolycka har skett än.
I somras var jag ytterst nära att braka in i en stadsjeep på en av Järsövägens broar. Någon tyckte nämligen att bron var en utmärkt parkeringsplats och hade gått över till andra sidan för att ta bilder av några änder som låg och guppade i viken. Detta var en turist som inte verkade ha koll på finska trafikregler (eller trafikvett över huvud taget) och han fick sig en rejäl utskällning.
Jag vet inte hur mycket han förstod av det jag gormade om, men till slut gav han i alla fall upp och flyttade sin bil till en av de närliggande busshållplatserna i stället. Jag kommer att jubla den dagen Järsövägen får en väggren, eller ännu hellre en cykelbana.
Det skulle förhindra många potentiella hjärtinfarkter framöver.
