SÖK
MENY
Emma Harald i spalten: Fjärde spalten om fastlagsbullarna
Mandelmassa eller sylt? För att slippa få besvikna medarbetare valde Nyans bullbeställare låta alla anmäla vilken version de föredrar inför fastlagstisdagen. Föga anade hen att det skulle rendera så hårda ord och tre spalter på temat. Tre spalter om ett bakverk!? Det är faktiskt nästan orimligt. Men här kommer alltså en till.
Jag ska erkänna att jag ligger bakom även den första. Det var jag som hetsade Wille Vessla – ja, han går under det namnet på redaktionen – att skriva om att han vill ha sylt i sin fastlagsbulle.
Jag ska erkänna färg direkt. Jag hör till team bakverkspurist (som kollegan Carin också identifierar sig). Vi anser att enbart mandelmassa är gångbart i en fastlagsbulle. Precis som det inte går att kalla en runebergstårta för runebergstårta om den inte är hög och smal.
Kollegan Johnny (han hör också till team mandelmassa) bidrog till debatten med ett väldigt vidgat perspektiv. Han ledde mig också in på försoningens väg. Via kollegan Johan (som valde sylt men säger att han inte har något emot mandelmassa) får jag höra att Svenskfinlands största tidning Hufvudstadsbladet gjort verkligt grävande journalistik och skrivit utförligt om fastlagsbullens historia.
Hbl berättar om finska tidningars enkäter om mandelmassa vs sylt. Det är en överväldigande majoritet för sylt! Sist i texten citeras en bullaälskare som jobbar för bageriföretaget Sinuhe och som tror att sylten kom in av kostnadsskäl. ”Äkta mandelmassa är dyr och den var svår att få tag på efter kriget” är hans förklaring.
Det är faktiskt en rimlig förklaring till varför det är så populärt med sylt i finländska fastlagsbullar – det är fattigdomen. Ni vet, bonden Paavo som blandar hälften bark i brödet, som Runeberg skrev om. Räcker tillgångarna inte ens till mjöl är det knappast tal om mandelmassa. Eller efterkrigstiden som var tuff med det stora krigsskadeståndet som skulle betalas till Sovjet. Pengarna räckte helt enkelt inte till mer än en syltklick. Och för egen del minns jag väl 90-talets magra år. Vi fick dela på skolböckerna och fick order om att inte slösa med suddgummi och kritor – vi fick bara en uppsättning per elev i klassen. Nej, det gick ingen större nöd på oss av den orsaken, men det passar bra in i den här spalten. Och med tanke på det ekonomiska tillståndet kan vi räkna ut att det vi serverades var billigaste möjliga: då blev det syltbullar på fastlagstisdagen.
Det finländska armodet slår an en sträng hos mig som gör att jag i framtiden lovar att inte vara fullt så hård mot de som väljer sylt. Det är okej. Acceptabelt.
Åtminstone så länge man inte är som vår nyvalda president som väljer både sylt och mandelmassa. Där går min (nya) gräns.
