SÖK
MENY
Förlåt mig, möhippor
Det måste ha varit kaffet. Kaffet som fick mina nervsynapser att koppla ihop sig fortare än kvickt – och som fick mig att yppa en fördom som jag helt säkert aldrig skulle ha avslöjat om jag bara hade kokat kaffet lite svagare.
Men är det lördagsmorgon så är det, och ska man ut på stan och dela ut tidningar redan på förmiddagen så gäller det att vara på bettet. Så tänkte jag nog när jag satt hemma vid köksbordet och hinkade i mig den superstarka koffeinbomben.
Ja fy tusingen vad jag gjorde bort mig. Så inihelvete som Fred Forsell brukar uttrycka det. Men jag är ju mogen så jag svär inte på det sättet.
Glad i hågen vandrade jag omkring på Torggatan och delade ut Lördagsnyan, rykande färsk. (Okej, klockan var över 11 och väldigt många hade redan läst den. Men ändå.)
Glada var alla människor jag träffade. Solen sken, det var varmt, jag gick i bara tröjärmarna och njöt. Man riktigt såg hur alla vecklade ut sig i värmen efter påskstormarna. Äntligen vår!
Gladast av alla var ett gäng svensexekillar som vimlade omkring på gatan. Visst, kul med kortkort kjol och lösbröst. Jag log.
Fortfarande uppfylld av svensexeglädjen försökte jag prångla Nyan på tre flickor som stod lite vid sidan om. De var rätt uppseendeväckande klädda, och jag, mitt ärkenöt, kläckte ur mig:
”Jaha, hör ni till nåt möhippegäng eller?”
Flicktrion skakade på huvudet. Sa inget. Log inte. Rörde inte en min. Jag väntade ett ögonblick ifall tjejerna skulle säga något. Men icke.
Så jag gick därifrån. Hade jag haft en svans så hade den definitivt legat mellan mina ben.
Beklagade mig för en bekant jag träffade på strax efteråt. Hur korkade saker får man egentligen säga utan att bli hudflängd och upphängd i fötterna?
För jag tycker verkligen, och uppriktigt, att alla ska få klä sig som de vill, sminka sig som de vill, ha vilka frisyrer som helst och uttrycka sin personlighet på alla möjliga sätt så länge det inte handlar om våld och förtryck.
Jag var ju själv likadan för typ 35-40 år sedan. Fast gränserna har flyttats fram åtskilligt från den tiden (då räckte det om man hade söndertvättade, lappade och broderade jeans för att sticka ut ur mängden) och det är bara för oss mogna att fatta det.
Ni kan tro att jag skämdes ännu mera när jag läste messet i tidningen på måndagsmorgonen: ”Tack för komplimangen du som delade ut Nyan-tidningar på lördagen. Vi ser faktiskt ut så här till vardags. Möhipporna”.
Så: Jag vill be er om ursäkt, tjejer. Ni har min respekt. Och varje fördom som spricker är en seger.
Glad vår på er!
