SÖK
MENY
Ful till jul
Jag trodde att jag hade löst julekvationen. Julklapparna var inhandlade tidigt och dealen med tomten sluten redan innan dödstråkiga november dragit sin sista suck.
Granen pyntades i sömnen i god tid till lillajul och russin och mandlar finns färdigt lagrade så det sprutar ur köksskåpen när man öppnar dem.
Så att jag i godan ro skulle kunna gå visslande genom december, med händerna på ryggen, och stillsamt iaktta hur andra knuffades i butiker med rödsprängda ögon. Lugnt betrakta vansinniga människor med rödbetssallad upp till armbågarna som försökte strypa sig själva med en rulle pepparkaksdeg. Le vänligt mot folk som försökte slå ihjäl varandra med apelsiner.
Julfriden skulle med andra ord komma som ett brev på posten medan jag så trendigt kunde gå runt och vara ”mindfull” och harmonisk och slentrianmässigt leta på skoj efter något ”extra julpynt” som jag ”kanske glömt” eller bläddra bland galgarna för att jämföra om det fanns en ÄNNU glittrigare paljettklänning än den jag redan sett ut till juldagen. Ni vet.
Men ack så jag bedrog mig.
Redan fyra dagar in i julmånaden blev stressen ett faktum. Från alla håll och kanter kom impulser att NAGLARNA måste vara snygga i juletider. Geléaktiga, glittrande, långa och jämna. Jovisst, folk glor ju när man öppnar paket och då är det ju pinsamt att ha nertuggade nagelband. Och jag som alltid lyckas klösa bort nagellack så fort det har torkat är väl inte direkt representant nummer ett för någon som ska stå och posa med julgranskulor som hängs upp i slow motion bara för att de ska fastna extra fördelaktigt på Instagram.
”Men gelénaglar och sånt tar väl tid… Säkert dyrt också”, tänkte min snåla, icke-spontana, grå sida. ”Kan jag inte bara lacka dem istället och FÖRSÖKA att inte klösa bort glittret före lucia i alla fall?”
Mållöst strosade jag runt hyllor med skönhetsmedel och sprang på en förrädisk lösning på mina självförvållade i-landsproblem.
”Vill du vara fin till jul? På ett ENKELT sätt?” viskade den och lindade in fingrarna runt en lock av mitt hår.
”Eeeh… Jo.”
”LÖSNAGLAR”, väste förpackningen och drog lite hårdare. ”Bara att limma fast, snabbt och enkelt! INGEN kommer att fatta att det inte är dina egna.”
”Men kommer jag inte se ut som, tja inte vet jag, Li’l Kim i Moulin Rouge-videon?” stammade jag.
”Nej nej nej”, skrattade förpackningen och kvävde en rökhostning. ”Inte då!”
Min dumsnåla sida pungade alltså ut stålar på Li’l Kims avdankade naglar och seglade hem med en känsla av seger. Fin till jul! Vilket mantra!
Tyvärr går ju inte riktigt ”taskigt lim” ihop med naglar som ”ska tryckas fast”. Och ”tryckas fast” betyder snarare ”spänn fast fingrarna i ett skruvstäd och vänta några timmar, för annars ramlar resten av naglarna av medan du håller på.”
Och att sagan sedan slutade med fastklistrade naglar på julduken, lim i hela köket och att jag stod svettig, arg och irriterad med skrovliga, limmade nagelband som det dessutom fastnat ludd på från min angoratröja…
Det kanske förtog lite av hela drömmen om att vara välvårdad och harmonisk vid jul?
