SÖK
MENY
Fyra gröna fästingar på balkongen
Min respekt för tomatodlare – och i förlängningen alla som lyckas odla något ätbart – växer för varje dag som går.
Det gör mitt livs första tomatplanta också. Rättare sagt är det pojkens planta som jag gjort mitt bästa för att vårda i hopp om en riklig skörd.
Det finns flera experter i min närhet som jag borde ha bett om råd i ett tidigt skede. Men gjorde jag det? Ni vet svaret. Så mycket förstod jag att plantan behövde sol och vatten. Vatten fick den i överflöd, bokstavligt talat, när den stod på fönsterbrädet i köket i en liten plastkruka med hål i botten.
Det tog länge men sen stack ett par blad upp. För sent förstod jag att den behövde mera jord och att den borde ha flyttats ut till balkongen för länge sen.
Kanske var det första gången jag for till en affär och köpte en kruka.
När jag fått den på plats skulle den stagas upp på något sätt. Jag hittade ett par överlopps skosnören som jag knöt ihop, snärjde runt plantan och fäste på en krok ovanför balkongfönstret. Inte vackert men den hölls uppe.
Blommorna då? När kommer de?
Jag fick en motfråga av en trädgårdsmästare. Hade jag gett plantan näring? Till exempel näringspinnar?
Det var något nytt. Det finns gröna och röda pinnar och jag borde ha satt några röda i krukan för länge. För säkerhets skull köpte jag båda sorter, pressade ner dem som små dynamitstickor, vattnade och väntade.
Plantan fortsatte växa. Sen en dag såg jag högt uppe något som kunde vara en blomma. Och en till. Skulle naturen förlåta mitt slarv och göra sin grej i alla fall?
Varje morgon, varje dag när jag kom hem från jobbet och varje kväll gick jag ut på balkongen för att se om det hänt något. Jag vattnade väl för ofta och för mycket. Jag kan inte utesluta att jag vid något tillfälle sade något till plantan för att uppmuntra den. Ibland stod jag bara och stirrade som om min blotta blick skulle få igång pollineringen. Den underlättas om man skakar plantan, fick jag veta. Så jag började skaka den.
Undrar vad folk som går förbi på gång- och cykelbanan tänker när en gubbe gömmer sig bakom en stor skakig växt på balkongen morgon och kväll.
Sen hände något.
Det såg ut som fyra gröna fästingar hade borrat sig in. Jag tog en bild och skickade till mina syskon. Ser jag i syne eller?
Det var tomater, svarade de. De är fortfarande gröna och de växer inte i den takt jag önskar men spela roll. De är mina. Nej, min pojkes.
Odlingen kom på tal när min tidigare kollega Annika Orre tittade in i ett annat ärende. Det verkar som du har ägnat mer tid åt tomatplantan än åt dina gitarrer i sommar, sade hon.
Det var väl ett skämt. Men det stämmer. Konstigt.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
