SÖK
MENY
Grisplågare åkte dit…
Jag blev så arg och upprörd härom kvällen. Det handlade om djurtransporter i tv-nyheterna igen. Otäcka, hemska bilder av plågade, skadade och döda avelsgrisar.
De arma grisarna var packade i lager på lager i en jättestor djurtransportbil, de hade sålt till avel från Danmark och var på väg till Ryssland när bilen stoppades av tullen i Litauen. Då hade transporten varit på väg i 127 timmar utan stop!
Grisarna hade varken fått vatten eller mat, rast eller vila. De var lastade i flera våningar ovanpå varandra och de understa drunknade i urin och avföring. Många hade trampats ihjäl eller skadats svårt, de var medtagna av svält och törst och hade börjat äta på varandra.
Dessutom blir grisar åksjuka, det lär inte kor och hästar bli, så man kan tänka sig hur fruktansvärt de stackars djuren hade det. Djuptransportören heter Peter Ottesen och är ökänd i Danmark där man redan tidigare dragit in hans transportillstånd. Nu körde han illegalt på ett polskt tillstånd.
I EU är ju allting möjligt.
Vad som förvånar är ändå att danska grisproducenter som säljer avelssvin utomland inte har bättre koll på sina transportörer. Seriösa uppfödare borde väl vara angelägna om att deras avelsdjur når sina köpare i bästa skicka och form, eller hur?
EU:s regelverk för djurtransporter lämnar fortfarande väldigt mycket övrigt att önska. För min del tvivlar jag starkt på att det nånsin blir riktigt bra, möjligen bara litet bättre.
Hästmannen i Småland såg jag förstås också på tv. Honom förstod jag mig på, han älskar sina djur, de är viktigare för honom än hans egen hälsa. Har man ansvaret för djur måste man alltid i första hand se till att de har allt de behöver, att de har det bra och inte lider.
I andra hand kommer man själv. Litet ont här och där, feber eller influensa, hur det än känns är man först skyldig att se till att djuren har mat och dricka och rent omkring sig. Om man känner sitt ansvar. Det gör inte sådana mänskor som den danske djurtransportören,. Fy sjutton.
Jag gillade dokumentären om Hästmannen, den skildrade hans självvalda sätt att leva, nära naturen och sina djur, skonsamt för miljön och för själen, men tungt och hårt för kroppen. Kontrasten till det moderna jordbruket var synnerligen tydlig.
Ändå tyckte jag bättre om Bolle Högnäs film om Rune på Bergö och hans lyckliga kor. Den förmedlar mer äkthet och värme, tillfredsställelse och stillsam lycka, än filmen om Hästmannen. Det beror säkert på att Bolle verkligen förstod och uppskattade Rune och hans känsla för sin gård, sina djur och sitt hem.
Nu är det vår i min ladugård också. Elva kalvar har sett dagens ljus de senaste tre veckorna, så nu är det livat och trångt. Det är flickornas vår i år, bara tre små tjurpojkar har det kommit.
Men än finns det hopp om lite jämställdhet till och med på ladugårdsfronten, de fem som ännu väntar kanske är pojkar när de kommer fram.
