SÖK
MENY
Hallå, vin!
Varje år den här tiden blossar debatten upp om det är okej eller inte att fira halloween. Är det inte för amerikanskt? För kapitalistiskt? För respektlöst mot våra döda anförvanter som ska hedras på allhelgona-helgen?
I vår familj har vi firat halloween länge. När döttrarna var små bodde vi i ett ryssbyggt sekelskifteshus som var som gjort för spökfester. Den stora vinden förvandlades varje höst i slutet av oktober till en spökvind dit både barn och vuxna med skräckblandad förtjusning begav sig. Till huset hörde stans största och garanterat mest vildvuxna trädgård och där smög allehanda oknytt omkring denna kväll.
Våra fester var beryktade och efterfrågades långt innan sista oktober. Alla var utklädda, också handelskammardirektören som hörde till umgängeskretsen applicerade med förtjusning fejksår och vampyrtänder innan han dök upp. Det var en (o)salig blandning av barn och vuxna. Äckelgoda rätter serverades och det var minst lika roligt att planera och förbereda festen som att genomföra den.
Att festen i stationsföreståndarens gamla hus på något vis skulle ha minskat saknaden efter våra avlidna anhöriga känns som en lätt absurd tanke. Jag tror inte det finns många människor som inte kan skilja de två sakerna åt, eller inte kan känna hela skalan av känslor. Också inom loppet av samma helg om det råkar sig så.
Hur mycket pengar man lägger ner på dräkter eller annat under halloween är förstås upp till var och en. Precis som under våra andra högtider och fester. Att köpa dyra dräkter behövs faktiskt inte. Att fixa sig själv till en skrämmande uppenbarelse är bland det billigaste man kan ta sig för.
Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar fester. Bor man i ett land som ligger så nära nordpolen som vårt borde man ta varje tillfälle i akt att lysa upp mörkret och kylan med festligt umgänge. Tycker jag.
Dessutom tror jag faktiskt att det finns något slags behov att möta sådant man är rädd för – som döden – på ett avdramatiserat sätt. Det har alltid funnits också i vår kultur. Att berätta spökhistorier till exempel. Även om jag som barn inte kallade det halloween betyder det inte att vi inte klädde ut oss och skrämde upp varandra under mörka höstkvällar.
Jag tror inte att någon heller tycker att mexikanarna vanhedrar sina döda trots att alla helgons helg där är fylld av mat och fest och dödsskallar i socker. Själv blir jag mycket hellre ihågkommen med en trevlig fest än med gråt och mörka tankar. Nu vet jag inte vad som händer när vi dör men kan jag själv vara med på festen i någon form är jag helt säkert där.
Nu är ju helgen över för den här gången men jag tror att man kan köra halloween-tipset för vuxna ännu några dagar: Klä dig i finstassen, ta med ett stort, tomt vinglas och gå runt i grannskapet och ring på. När folk öppnar sträcker du fram glaset och skriker ”Hallå, vin!”
Anne Sjökvist
