SÖK
MENY
Har du mens eller?
Jag har aldrig varit speciellt bra på att hålla tyst om mina känslor och åsikter. Det har orsakat en hel del problem för mig, men jag tror också det är bra att kunna säga till när det behövs och inte acceptera orättvisor.
I början av lågstadiet hände det ofta att mina föräldrar fick ett samtal från skolan då jag hade fått ett annat barn att gråta eftersom jag till exempel kunde ha sagt att hen hade fula stövlar på sig.
När min mamma och pappa sedan försökte förklara för mig att så säger du inte, du sårar andra, funderade jag en liten stund över att det kanske kunde vara sant. Men jag kom alltid fram till att om jag tycker så, då måste jag också berätta det. Men nej, det där var inte ett så bra tillfälle att säga vad jag tyckte och tänkte. Kort sagt har jag med lite tid och dåliga erfarenheter fått lära mig att ge kritik på ett vettigt sätt.
När jag sedan kom till högstadiet klarade jag inte av att hålla inne vad jag tyckte om till exempel lektioner, skolmaten eller trånga korridorer. Jag kan ha en väldigt kort stubin och när jag tyckte att en lektion var svår, pedagogiken var dålig, tråkig eller helt ”idiotisk” gick jag helt enkelt ut från klassrummet.
Jag kan inte räkna hur många gånger jag har blivit förbannad under en mattelektion. Nej, det där var inte heller ett bra tillfälle för att berätta allt vad jag hade på hjärtat och det var nog inte heller särskilt bra att lämna lektionerna bara för att jag blev arg. Vad jag i stället har fått lära mig när jag suttit ute i korridoren och surat har varit att kontrollera mina känslor, ta några djupa andetag och försöka igen.
Men det finns tillfällen där mina utbrott och min oförmåga att hålla tillbaka åsikter har kommit till användning och tillfällen där jag aldrig någonsin tänker lära mig att hålla tyst. Jag går på samhälleliga- och sociala linjen och där arbetar vi mycket i grupp och för att det ska fungera måste alla hjälpa till lika mycket och ta sitt ansvar.
– Det blir inte roligt för dig om du endast latar dig och låter alla andra göra jobbet.
Jag låter heller aldrig någon köra över mig.
Jag tolererar inte heller sexism, rasism, homofobi eller någon form av diskriminering eller orättvisor. Jag tolererar inte heller objektifiering, stereotypiska könsroller, övergrepp mot kvinnor, män, barn eller djur. Jag tål inte att höra frågor som ”har du mens eller?”ställas till upprörda kvinnor, påståenden som att det var offrets fel vid våldtäkt eller när tafsning bortförklaras som ”bara en liten kärvänlig klapp på brösten”.
Jag exploderar när jag hör orden bög/lebb användas som skällsord. Kort och gott, sexism, rasisms, homofobi, våldtäkter eller dylikt är något jag aldrig tänker lära mig att hålla tyst om.
