SÖK
MENY
Heta Linjen
Det finns många sätt att träffa nya människor idag, och nästan alltid sker det över internet. Jag vet inte så mycket om den nutida dejtingscenen per app eftersom jag kilat stadigt med Inger sedan före Tinder, men med risk för att låta som en forntida stofil (av den sorten som på fullt allvar använder uttrycket ”kila stadigt” för att vara ihop med någon) vill jag ändå hävda att det kan ha varit bättre förr. Just när det gäller dejting, i alla fall.
För jag minns mina tonår och Heta Linjen.
Vi är nu tillbaka i en tid då det fanns ett statligt bolag som hette Televerket och som ägde telefonnätet i Sverige. Ringde man dåförtiden ett telefonnummer som inte fanns, hamnade man hos en inspelad spökröst som sade ”Var god tag 90120 för besked” om och om igen. Detta nummer gick till Televerkets upplysningstjänst, som sedan kunde lämna information om det icke-existerande numret och vart dess tidigare abonnent tagit vägen.
Men.
Om flera personer SAMTIDIGT ringde ett dylikt ”spöknummer” hände det allt emellanåt att de kunde höra varandra över spökrösten och kunde tala med varandra. På grund av någon sorts skum felkoppling i Televerkets inre.
Snart nog spred djungeltrumman i Stockholm mängder med sådana nummer. De fick samlingsnamnet Heta Linjen och det blev under ett par år superpop att ringa dem på kvällarna och prata med främlingar. Ibland urartade samtalen till vetvilliga kakofonier med tio-femton deltagare, ibland hamnade man på tu eller tre eller fyr man hand med, tja vem som helst.
Jag antar att människor idag, adrenalinstinna av de sociala medierna, lättare skulle urarta till att vråla förolämpningar åt varandra ifall de var med om något liknande. Men kanske inte: vi beter oss i allmänhet bättre när vi hör varandras röster än när vi skriver till varandra.
På Heta Linjens glansdagar var människor hur som helst oftast trevliga. Och vi var nog alla lite pirriga av att kunna prata med totala främlingar, helt riskfritt, om vad som helst, utan att någonsin kunna bli spårade.
Och ja, visst kunde det hetta till. Namnet Heta Linjen tillkom, förstås, därför att uppringarna gärna var ute efter att få gå på dejt. Många många kvällar satt den fortfarande fläckvis okysste unge herr Hancock och sökte kontakt med flickor i samma ålder, och, ähum, helt obelönad blev han heller inte.
Jag minns särskilt en flicka med pseudonymen Diamanten (alla hade pseudonymer på Heta Linjen) som jag gick på Blade Runner med och som faktiskt, mitt under filmen, långsamt vände sig mot mig inne i biomörkret och …
… men asch, där tog spaltutrymmet slut. Typiskt.
Men jag sänder en tillgiven tanke till dig var du än är, Diamanten. Och till Heta Linjen.
