SÖK
MENY
Hon är uppstånden
På måndag kväll, annandag påsk, går jag en kvällspromenad. En familjemiddag avklarad, en skön helg slut. Påskharen kom. Memman rankades åter bland de värsta efterrätter man ändå måste äta.
I slänten ner mot ÅSS och vattnet ser jag dem, årets första för mig. Jag går fånflinande och räknar tussilago, pussilago, så gula mot löven, gräset och det gråa skräpet efter saker som kastats under vintern.
Tisdag morgon när jag cyklar till jobbet nyper det kallt om fingrarna i mina löjligt optimistiska halvvantar.
När jag svänger upp på cykelbanan vid sjukhuset möts jag av en stor apelsin till sol, strålande mot klarblå himmel, högt, högt upp.
Även om minusgraderna ännu biter sig fast i vinterpälsen vet jag att den snart kommer att ligga övergiven i garderoben, precis som min mormors naftalindoftande minkpäls i vindsförrådet.
Några sekunder medan jag cyklar vet jag inte om mina ögon tåras av den bitande fartvinden, eller av den jublande lyckan över att vi överlevt ännu en vinter, att köldhelvetet får backa, att nya saker ska födas och växa.
Inte är det konstigt att så många religioner, kanske alla, har sitt ursprung i detta naturens döende och återfödande, i vårens seger över kylan, mörkret och döden.
Under påskhelgen gick jag längs packisen ut till yttersta spetsen av Boklobb i Geta, och högst upp på berget, där det finns en liten grop i kullen på själva utsiktsplatsen.
Den var, ursäkta uttrycket, full med skit.
Det var som om fåglar och andra djur (ok, jag har ingen aning om vilka sorter), hade stått där och beundrat utsikten, precis där jag också ställer mig och tittar ut mot Saggö, mot Koksnan, mot Havsviddens allt taggigare strandlinje.
Överallt på skaren där det fortfarande fanns snö fanns det spår av tassar och klövar, små och stora. Kanske rådjur och älg, hare, räv och till och med (det hoppas jag) ett lodjur. Kanske någon lyckligt och fritt springande hund.
När jag klampar omkring med mina tunga, klumpiga människosteg ser jag ju aldrig någonting. Skogen och stranden är fulla av liv. Det föds ungar, strider utkämpas, döden är snabb och blodig. De ser mig, men jag fångar bara glimtar av livet bakom buskarna och i skrevorna.
När jag är nästan hemma igen vid stugan och brasan vid stranden vänder jag mig bakåt. Isvidden, horisonten, hímlen. Luften i lungorna.
