SÖK
MENY
Hoppet återvänder
Påsken är min absoluta favorithögtid. Det är den mest positiva högtiden av alla och det har för min del ingenting med religion att göra.
Det är förstås tidpunkten som är så perfekt. När det är påsk är det vår (tja, vissa år i alla fall) och hoppet återvänder hos en vinterhatare som jag. Det är glada färger, nyutspruckna mössöron i björkris, videkissor, fjädrar och choklad. Det är glatt helt igenom utan den där pressen som det ofta blir på julen.
I mina gamla hemtrakter är det också påskbrasor och lite mystik kvar från tider då man på allvar skulle skrämma allsköns oknytt som rörde sig i luften den här helgen, framför allt då häxor på väg till Blåkulla.
Att stå runt en påskbrasa är på många sätt en rätt absurd upplevelse. Inget fel på valborgseldar men nog är det mer spännande att tänka att det flyger illasinnade häxor där ovanför gnistorna.
Vi tycker ju inte så sällan att andra kulturers traditioner är märkliga men hur ter det sig månne i nyinflyttades ögon att hela bybefolkningar samlas runt en eld en vårvinterkväll och sedan… ja, sedan händer inte så mycket mer. Man står där och pratar en stund, man ser på den där elden, någon petar tillbaka torra julgranar som försöker smita och när man börjar frysa för mycket om ryggen går man in. That’s it.
När jag var barn var det inte vi som klädde ut oss till påskkärringar utan när brasan brunnit en viss tid kom vuxna utklädda till hiskeliga påsktroll smygande ur skogen. De hade inget gemensamt med de söta små häxor och harar som skuttar omkring nuförtiden. Nejdå, påsktrollens enda uppgift var att skrämmas.
Men runt brasan var det tryggt och med kanonslag (en typ av smällare som numera är förbjuden och förmodligen orsak till mångens tinnitusproblem) och häxpipor (japp, tinnitus där med) kunde man skrämma dem tillbaka till skogs. Att ta sig hem i mörkret efteråt var en annan historia och det är kanske inte så konstigt att jag var mörkrädd ända upp i 30-årsåldern.
Viktigt då och ännu i dag är också tävlingsmomentet. Störst brasa vinner och kampen mellan byarna är hård. Jag vet inte om det är för att allt kändes större när man var mindre men på något vis känns det som det var lättare att få ihop stora brasor förr.
Kanske för att det på 1970-talet inte var så noga med vad man brände utan folk släpade allt möjligt skräp de ville bli av med till byabrasan. Uttjänta bildäck var speciellt populära och det blev ju så svart och intressant rök av dem också.
Numera är en stor del av spänningsmomentet borta men påsken är ändå min favorit. Det mest spännande idag är om man i år hinner få in björkriset i tid så att det hinner slå ut (varmt vatten hjälper) och vad man får för överraskning i chokladägget. Helst vill jag ha en ring med röd sten.
Glad Påsk!
