Förra veckan så hittade jag en rolig nyhet som jag tog med i ledarsidans spalt ”utblick”. Det handlade om att Botswanas president Mokgweetsi Masisi rasade mot ett tyskt förslag att stoppa importen av jakttroféer.

Min första tanke var att beslutet var vettigt. Jakt på elefanter känns inte särskilt sympatiskt, speciellt inte när syftet är att kunna hänga upp någon del av djuret som ett slags monument över sin bedrift. Nyheten fångade mig eftersom Masisis förslag var så knasigt. Han ville nämligen skicka 20 000 elefanter till Tyskland.

Men när jag sedan tänkte på kritiken blev det tydligare vad Masisi menade. Elefanter är stora och hungriga och ställer säkert till med en hel del oreda. Det bor 130 000 elefanter i landet, och ekologin klarar tydligen bara runt 60 000 (säkert beroende på människans utbredning).

Här oroar vi oss för vildsvin, rådjur, tranor och kanske gäss som förstör odlingar. Hur skulle det vara om 130 000 elefanter trampade runt? Elefanter kan dessutom vara farliga. Det låter ju inte alls som en trevlig situation.

Tänkte vidare gjorde också journalisten Šejla Ahmatović på nyhetssajten Politico som intervjuade chefen på Nürnbergs Zoo om Tyskland faktiskt skulle kunna ta emot 20 000 elefanter från Botswana (om man lägger det faktum att transportmöjligheterna i princip gör flytten omöjlig åt sidan).

Dag Encke höll med Masisi i kritiken, i alla fall delvis. Att förbjuda importen av elefantkadaver leder inte till att arten blir starkare. Jakten stöds också av organisationer som vill bevara faunan i världen.

Några platser kunde vara lämpliga men enligt Encke skulle de äta allt i sin väg. Det skulle tyskarna inte uppskatta. Han gjorde också en poäng av hur tyskar ser på vilda djur i närheten av bebyggelse.

”I Tyskland blir folk livrädda om tre vargar syns i närheten av en stad”.

Jag gjorde en liknande reflektion (fast tvärt om) efter att ha besökt Krüger Park i Sydafrika. Där såg jag olika hjortdjur och imponerades av elegansen hos de här varelserna. Fast hemma, utanför fönstret, såg jag ofta djur som till utseendet påminner väldigt mycket om savannens hjortar. Men de brydde jag mig inte om, eller ännu värre: jag blev förbannad över att de förstörde min trädgård.

Efter Sydafrika har jag börjat uppskatta rådjuren som besöker vår trädgård. Det gör mina barn också. Vi brukar stå i fönstret och kika när de vandrar över gården. Vi bryr oss inte om de tar någon blomma eller lite persilja ur krukorna.

Det är spännande hur perspektiven kan förändras beroende på vilken inställning man har. En vacker upplevelse i Sydafrika kan leda till många liknande upplevelser hemma – bara man har rätt inställning.

Fast om elefanter börjar klampa runt i min trädgård hade jag nog ha blivit förbannad efter ett tag.

TEXT:

Johan Orre

johan.orre@nyan.ax