Det var John Denver som sjöng det först, i en av många protestsånger mot Vietnamkriget.
Och nu är det min tur. Jag ska sätta mig på ett jetplan och flyga ifrån Åland. Och riktigt när jag kommer tillbaka vet jag inte. Gruppen av ålänningar som väljer att plugga vidare utanför Norden är tydligen försvinnande liten men det är precis vad jag har beslutat mig för att göra.
Och just nu ångrar jag det lite.

Jag tittar för skojs skull på Google Maps och ser att det är runt 1640 kilometer mellan mitt nuvarande hem i ett stort, vitt hus i Jomala och mitt nya, ett femton kvadratmeter stort rum i ett studenthus i Belgien. Och övergången sker bokstavligt talat över en natt.

Ångesten växer. Jag, som totalt saknar såväl framförhållning som organisationsförmåga ska lyckas packa allt jag behöver för nästan fyra månader i två väskor och sedan klara mig själv i ett okänt land. För att inte tala om att plötsligt klara av studier på universitetsnivå. Jag är inte bäst i världen på att ta ansvar för saker och ting.
Och tänk om något har gått fel under ansökningsprocessen och det visar sig när jag väl kommer ner att jag inte alls kommit in?

Det är inte långsökt att tänka att jag missat någon märklig paragraf i något av alla de dokument jag fyllt i. När jag möter pappersarbete och regler känner jag mig som Josef K i ”Processen” eller Yossarian i ”Moment 22”.
Om så är fallet har jag fortfarande ett ettårigt bostadskontrakt att betala för oavsett om jag bor där eller inte.

Tänk om jag glömmer att packa ned något livsviktigt, typ mitt pass, min plånbok, min dator och min mobiltelefon?
Tänk om jag kommer in men, precis som i en amerikansk collegefilm, hamnar i förlorarnas studentförbund och måste tillbringa all min fritid med att försöka övertala min drömtjej att gå på balen med mig och komma med i Alpha Super Kappa eller vad fan nu de coola typernas förbund heter.

Men å andra sidan ser jag fram emot äventyret. Det blir något helt nytt på ett helt nytt ställe och för någon som är rädd för att stelna och fastna i förtid är det en befrielse.

Åland är inget dåligt ställe i sig men har sina uppenbara begränsningar. Vår totala landarea är 1553 kvadratkilometer medan jordens totala landarea är nästan 150 miljoner kvadratkilometer så jag är rätt övertygad om att det finns mer att se och göra där ute.
Visst, det är obehagligt att flytta bort och behöva ta mer ansvar för första gången, men jag tror att alla skulle må bättre om de vågade sig ut ur sin ”comfort zone”, den plats eller det mönster där man känner sig trygg och bekväm, lite oftare.
Och vägen ut ur min är på ett jetplan.

Mer läsning

Regeringssprickorna blir tydligare

Mariehamns taxi flyttar stationen

Sjukdom hämmade Marina Donner i Kosovo