SÖK
MENY
Ingen väg ut
Jag ville som tonårstjej abdikera från plikten att företräda någon subkultur eller någon kultur överhuvudtaget. Det enda raka hade väl då varit att ta av sig alla kläder. Istället sydde jag en kåpa i grovt linnetyg, men hann bara använda den en gång innan min mamma gjorde sig av med den. I efterhand ger jag henne så klart rätt. Det var naivt att tro att jag kunde fly.
Ett svärord för journalister är ordet textreklam. Annonser som låtsas vara artiklar. Nyligen skrev jag om en rådgivning som gjort succé. Saken var den att rådgivningen inte gällde psykiska problem. Eller? På rak arm kan jag komma på åtminstone tre psykiska sjukdomar kopplade till kroppen, som i stort sett bara kvinnor lider av. Kvinnor gick alltså hem från rådgivningen med en preskription på inte medicin, men kläder. Det skrev jag om, och vissa menar nog att det är textreklam. Ett enda förhärligande av krängandet av stormönstrade plagg och billigt glitter. För er kommer här en kort repetition av den rådande ordningen.
1. Kvinnor uppskattas för sina utseenden och män för deras prestationer.
2. Utgångspunkten för en kvinnas utseende är att det finns problem att åtgärda.
3. Kvinnor lägger tid på sina utseenden och ses därför som ytliga. Män som mest uppskattar kvinnor för deras utseenden slipper dock denna etikett.
4. Det uttryck för samtidskultur, de arbetstillfällen och den omsättning som branscher kopplade till utseende innebär förminskas.
5. Det faktum att kvinnor får andra kvinnor att känna sig vackra ignoreras, liksom det faktum att en kvinna kan vilja känna sig vacker för sin egen skull. Det antyder att kvinnor skulle kunna existera för sig själva, vilket vore ett hot mot patriarkatets själva grundsten, den att kvinnor existerar för män. Det hat som vissa män hyser mot kvinnor som ägnar sig åt varandra exponerades senast i samband med fotbolls-EM.
Utifrån detta är det intressant att konstatera hur självklart en ny bilmodell ges utrymme i en lokaltidning som denna. Visst, att köpa en bil innebär för de flesta privatpersoner ett större ekonomiskt övervägande än att köpa en tröja. För samhället i stort råder dock det omvända. Enbart kultursektorn i Europa omsätter tre gånger så mycket som bilindustrin. Då är modevärlden inte ens inräknad, även om mode mycket väl kunde kategoriseras som kultur – och för inte länge sedan även inlemmades som vetenskaplig disciplin.
Allt faller till slut i samma huvudkategori. Det finns bara ett samhälle. Därför finns det ingen väg ut. Utmaningen är att trivas i denna hydda av kött som är kroppen, i denna inskränkta håla som är samhället.
