SÖK
MENY
Jag är en av taxiungarna
Jag läste om barnen som har lång väg till skolan. Om chaufförer som ska stiga av bussen och följa barnen över vägen. Och jag minns min egen skolväg i slutet av 1980 – talet.
Taxin åkte på grusvägar, spruckna asfaltsvägar, vägar omgivna av skog. Beroende på vem som skulle med åkte vi från Kalmsta till Kalmarnäs, Västerkalmare, Önningeby, Lemström, Överby och Ytterby innan vi fick upp dörrarna och kunde stiga av vid Vikingaåsens skola.
I flera år åkte jag den vägen. Två gånger om dagen. Jag var den som steg på först på ditvägen och sist på hemvägen.
Något år väntade jag på taxin vid Kalmarboden tillsammans med min kompis. Varje morgon var ett äventyr. Vi åt kåda (det var inte gott), tjafsade lite, djunglade över dikena med hjälp av böjliga ungträd och drack dikesvatten ur min kompis glasögon. Vi ljög oss blå om att vi hade släkt på Kiribati och hoppade ruta. Vi var väl som ungar var mest. Men att det skulle ha varit jobbigt att ha en lång väg till skolan? Jag tror inte att vi tänkte på det.
Vi delade taxi med en kille som inte alltid var så trevlig. Honom ville man inte sitta bredvid för allt i världen. Man ville gärna sitta längst fram för då var man skyddad från den inte alltid så trevliga killen. Man ville inte sitta bredvid taxichauffören utan vid fönstret. Längst fram vid fönstret, det var den bästa platsen.
Ibland berättade barnen om skräckfilmer de hade sett. Jag brukade hålla för öronen men en historia var så läskig att jag satt som förstenad. Den handlade om en ond docka som vaknade till liv på natten. Efter det gömde jag mina dockor och kramdjur när jag gick och lade mig.
Taxichaufförerna sade inte så mycket. ”Hej” och ”hej då” på sin höjd. De sade nog inte ”sätt på er bältena”. Fanns det ens bälte i taxibilarna på den tiden?
En av dem hade en mörkblå keps. Jag undrar vad de tänkte på medan de körde runt på ett gäng ungar. Tänkte de på vad de skulle äta till middag, på att de skulle köpa blommor till frun, kanske de inte tänkte alls?
Jag tror att de körde försiktigt. Jag vet att vi aldrig krockade.
När vi blev äldre fick vi gå över Lemlandsvägen för att stiga på bussen vid Västerkalmare vägskäl. På den tiden fanns det ingen regel om att busschauffören skulle kolla att vi kom säkert över vägen. Våra föräldrar försökte ihärdigt lära oss: ”Titta åt höger, vänster, höger igen”. Det gjorde vi – i fyra dagar på sin höjd. Sedan var det nog mer ”höger, vänster, spring” som gällde. Med skolväskan dunkade mot ryggen och tandkrämssmak i munnen sprang vi över Lemlandsvägen.
Vi var ofta sena till bussen. Granngubben i Kalmsta hade nämligen ett plommonträd precis vid sitt staket. En annan granne hade ibland urtagna jaktbyten vid trappan. Så många lockelser för tre nyfikna ungar.
De tuffa satt alltid så långt bak i bussen som möjligt. Jag satt ganska långt fram. Det gick en susning genom bussen när en nyinflyttad pojke med fiol på ryggen tackade för skjutsen. Det gjorde aldrig vi andra.
Så här kommer det:
Tack för skjutsen alla taxi- och busschaufförer som har kört mig till skolan genom åren. Tack för att ni väntade medan jag käkade plommon och kollade på jaktbyten. Tack för att ni körde försiktigt. Tack, tack, tack.
