SÖK
MENY
Jag är i musikmässig sorg
Njut ålänningar medan ni kan. Rockoff kanske inte är mycket att hurra för, men ni har i alla fall fortfarande en festival. Och Island In The Sun tycker jag verkar som ett spännande och mysigt arrangemang.
I Sverige däremot har festivaldöden slagit till med full kraft.
Det började med att Siestafestivalen i Hässleholm gick omkull och därefter Borlänges stolthet Peace & Love. Nu slumpar dessutom Hultsfred, som denna sommar flyttat från den småländska idyllen till Sigtuna, bort biljetter.
Folk som har sparat sina Peace & Love- eller Siestabiljetter kan byta in dem mot en Hultsfredsplåt till kostnaden av en hundring.
Jag skulle inte sörja särskilt mycket om Hultsfred också konkar. Jag var där 2008 och det fick räcka. Hultsfred tilltalade aldrig riktigt mig. Min generation drogs mer till Peace & Love och det var väl där någonstans som Hultsfreds fall började.
Publiken, som ju nu nästan uteslutande består av tonåringar, drogs till det bekväma i att gå på festival mitt i stan i stället för ute på en åker.
Trots publiksiffor på upp emot 50.000 åskådare klarade sig inte P&L. Jag är ingen ekonom, och jag har ingen insyn i festivalens ekonomi, men om jag ska spekulera litegrann gissar jag att bokningar som Jay Z, Rihanna och Depeche Mode kostade mer än vad det smakade.
Nyckeln, tror jag, i stället är att nischa sig mer som exempelvis Island In The Sun. Bättre med ett litet startfält, en trogen skara publik och en ekonomi i balans än att boka stora akter och hoppas att spontanbesökarna kommer.
Mina festivaldagar är med största sannolikhet förbi. Jag ser inte längre någon tjusning med att vakna upp seg i ett potthett tält i 30 plusgrader. Festivaldebuten gjorde jag i Arvika 2006 och den bästa spelningen jag sett (Rage Against The Machine) såg jag på Hultsfred 2008.
Men det är Peace & Love som har en speciell plats i mitt hjärta.
Jag besökte tillställningen fyra år på raken; 2007, 2008, 2009 och 2010. Under den tiden fick jag se den växa från att ha varit mindre än både Arvika och Hultsfred till att bli den största festivalen i Sverige någonsin.
Men framför allt är P&L väldigt intimt förknippat med mina tonår. Det var där som jag grät till Håkan Hellström och hånglade till Thåström.
Och det var där som jag såg Sex Pistols-sångaren Johnny Rottens bakdel.
