SÖK
MENY
Jag ska sluta att känna efter
I måndags blev jag plötsligt klubbad av den årliga sommarförkylningen som spökat i mina bekantskapskretsar en tid nu. Det är rätt intressant det här med hur kroppen fungerar, eller ja, åtminstone min. Jag har inte haft tid att känna efter riktigt hur jag har mått på hela sommaren, så när jag väl släppte ner garden tvekade inte kroppen en sekund utan gick i omedelbar koma inom loppet av tjugo minuter. Ni vet när man lägger huvudet på kudden och det sakta men säkert gjuts ihop med bomullen och dunet i kudden och bildar en tiotusen-tons betongklump som är helt omöjlig att lyfta.
Ja, sen var det ju kört. Först blev jag hungrig. Alltså helt utsvulten. Jag som har ätit väldigt sparsamt och relativt hälsosamt hela sommaren tryckte plötsligt i mig hamburgare, chokladdoppade jordgubbar och lösgodis som fanns det ingen morgondag. När jag fast i sjukdomens ilskna klor kravlat mig längs golvet till sambons chipspåse och girigt plockat i mig hela påsen ner till de allra sista smulorna kan jag nästan svära på att jag hörde mina nya jeans, som jag omedvetet svultit mig i under de senaste två månaderna, skrika av förskräckelse från hyllan i garderoben. Min mamma var ju inte direkt till någon hjälp heller, ja ni vet ju hur mammor blir så fort man låter lite ynklig över telefon: Det ska ojas och tyckas synd om, skickas bullängder och saft och gud vet vad – och vem tackar väl nej till det?
Herregud. Tur att jag hade min Iphone, annars hade jag väl tappat det helt, alternativ börjat gnaga mig igenom väggen till grannen. Forskare och psykologer får slänga ur sig hur mycket ångestrelaterade studier som helst om sociala medier, men utan Instagram och Facebook hade jag nog inte klarat mig igenom den här veckan. Jag får väl ta tillfället i akt och be om ursäkt för alla ynkliga putmunsbilder mina följare fått stå ut med de senaste dagarna.
Nej, att vara sjuk var inget för mig. Just därför sitter jag nu på jobbet, kanske en dag för tidigt, och skriver den här spalten med Finrexinkoppen i handen och en medvetet ömkande uppsyn. Antagligen några kilo tyngre och med fortfarande färska sovrynkor från kudden på kinden. Efter de senaste dagarna är jag mer än någonsin inställd på att aldrig någonsin känna efter hur jag mår igen. Det är en livsstil som passar mig, och mina små jeans, mycket bättre.
Madelen Holmström
