SÖK
MENY
Kära tomten: bränn inga hus
Det är den här tiden på året vi är uppfyllda av hatkärlek. Vi älskar glöggen, stjärnorna i fönstren och att få trä på oss tjocka lovikavantar. Men frågan är om det väger upp mot hysterin inför julen. Klappar, mat och släktsammankomster hänger i oket och kröker vilken stålmormor eller idrottsatlet som helst.
Min familj har, tack och lov, alltid haft en relativt sund inställning till helgfirandet. En stor del i det ligger i att släktingarna är bofasta i västra Sverige och östra Nyland, vilket gjort att de flesta åtaganden andra människor svettas över gått oss förbi. Med sjömän som föräldrar har det dessutom inte varit särskilt ovanligt med julfiranden lite före eller efter det verkliga datumet. Inte heller har vi alltid brytt oss om att duka upp med julens allehanda måsten strax efter Kalle Anka, utan julätandet har både skett på restaurang eller i form av en mustig Coq au Vin som ersättning till morotslådor och lutfisk.
Dessvärre märker jag att jag plötsligt inte längre vill falla utanför ramarna.
Julen för några år sedan när mamma bojkottade julgranen var jag nära att sätta risgrynsgröten i halsen. Var hon från vettet? Var skulle julklapparna ligga? Och vaddå äta när Benjamin Syrsa gör entré, vad är det ni säger?
På senare år är det visserligen jag som varit upphovsman till familjens något annorlunda julaftonsupplägg. Jag har tidigarelagt hela firandet för att hinna lagom till jultomtens entré hos gubbens familj. Samma Lemlandstomtar som fanns att beskåda i Nyans tematidning i fredags, för övrigt. Tomtemor och tomtefar kan som ingen annan tända stjärnorna i småbarns ögon, och det är utan tvekan jag sätter mig och monterar Bionichle som otåliga pojkhänder vill lägga vantarna på trots att hela historien ligger fördelad i hundratals bitar i ett tjugotal påsar.
När tomtarna väl lämnat huset är det dags att bara andas in hela stämningen, småäta praliner, nalla på julskinkan och sortera bland papper och snören. Kanske åker en liten likör fram till kaffet och barnen får ett extra glas läsk de slukar så det skvätter om finskjortan medan de håller andra handen på en blinkande och tjutande leksak.
Förra årets Pellasbrand rubbade alla mina nyfödda julvanor. Där satt vi, kvinnfolk och ungar, och bekymrade oss över männens bravader i vinternatten. Vi fyllde termosar med het glögg och följde oroligt rapporterna om inrasade tak. Och jag, som plötsligt lovordar traditionerna, tyckte det var lite onödigt av den där himla skeppargården att antända just då. Nu låg det ju en hög oöppnade klappar och skräpade, det stod inte alls på att-göra-listan.
Hatkärlek, jag säger då det.
