SÖK
MENY
Michael Hancock i spalten: Grävjobben blev få men testknäcken desto flera
Sommaren är här och sommarknäcken står som spön i backen. De yngre på redaktionen löper ut med reportageblock i hand och scoop i blick och låter sig villigt förledas ner i vikarieträsket med gamla hederliga sommarartikeluppslag som Dagens Turist, De Bästa Sommarglassarna, Fem Picknickplatser samt Festivalerna Du Inte Får Missa. Vi, de något äldre (läs: skjutfärdiga) lutar oss tillbaka i reporterstolarna med händerna mödosamt knäppta över kulmagen och erinrar oss allt dumt vi gjort som reportrar i våra yngre dagar (läs: perioden 1725-1789).
Mina egna sommartjänstgöringar var dock plågsamma. Jag hade nämligen ambitionen att gå i min far, skjutjärnslegenden ”Vilde Bills”, fotspår när jag gav mig in på journalistiken. Jag ville bli grävande reporter minsann. Jag skulle bli en Wallraff! En Woodward! En Sereny!!
Sagt och gjort. Jag fick Vilde Bill att fixa in mig på en landsortstidning.
”Grävredaktionen?”, sade en förbluffad redaktionschef på Vestmanlands Läns Tidning när jag första vikariedagen inställde mig för tjänstgöring. ”Nänä, den har stängt för sommaren. Och ärligt talat är det sällan någon action där ens i vanliga fall. Men jag har något bättre åt dig!”
Och sedan skickades jag ut på mitt första picknickuppdrag. Eftersom redaktionschefen varit på en blöt tvåtimmarslunch med chefredaktören var hon mer än lovligt kreativ denna eftermiddag och bestämde att vinkeln skulle vara Sommarvikarien Testar Konstig Mat (Västerås första asiatiska butik hade just öppnat). En skadeglad nyhetsredaktion bidrog med menyförslag och två timmar senare satt den förhoppningsfulle kulturskribenten på en filt i parken med inlagda nejonögon, honungsdoppade myror och råa ostron i choklad framför sig.
Jag blev den förste reportern att kräkas på bild i tidningen.
Det blev inte bättre på huvudstadens kvällstidningar. Jag tassade fram och tillbaka med artikeluppslag till de tuffa grävande reportrarna, men Västeråspicknicken hade blivit en baklängesklassiker. En gubbsjuk nyhetschef på Expressen tvingade mig till ett stort test av nya gräddglassar med en testpanel bestående av Lili & Sussie, ett brottarbystat blont syskonpar i schlagerbranschen med bjärt röda, obscent glassanpassade läppar och mer än SÅ tänker jag inte säga om den saken, annat än: not my finest moment.
Så förlöpte sedan mina vikariesomrar. Grävjobben blev få men testknäcken desto flera. Jag provade nya badplatser i Stockholm och fick vattenloppor. Jag matade de gulliga djuren på Skansen och blev biten av en get. Jag ramlade ur en karusell på Gröna Lund och kraschade med en luftballong på Gärdet, greps av polis när jag prövade en ny sorts sommarmoped och blev gruvligt magsjuk efter ett test av bakfylletabletter.
Men men. Skam den som ger sig. Karriären tog sig trots allt till sist.
För framför mig på väggen har jag nu ett nytt löp, med min senaste och kanske största journalistiska bedrift:
”NYAN TESTAR: SÅ HÄR SMAKAR HUNDGLASSEN”.
Undrar vad Vilde Bill skulle ha sagt.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
