SÖK
MENY
Konsten att bli ålänning
Åland är speciellt. Väldigt speciellt.
Insikten slog mig med full kraft när vi fick besök från Sverige för några veckor sedan. Åland var helt nytt för våra gäster som på en och samma dag, en vanlig måndag, hann göra Mariehamn grundligare än jag hinner på ett år.
De hann till och med, efter tips från turistbyrån, ta en gratistur med stadsbussen ut i förorterna. Det uppskattades storligen.
Så samtalet under middagen på kvällen blev osedvanligt livligt. Sällan har man gäster som är så vetgiriga, så nyfikna, så genuint intresserade av det som för dem är nytt.
Vi pratade om självstyrelsen, lagstiftningsbehörigheten, jordförvärvsrätten och partiväsendet. Vi avhandlade det enspråkigt svenska Åland i relation till inflyttningen som gett landskapet nya språk och nya medborgare. Vi benade ut demilitariseringen, skatteundantaget och orsaken till att alla färjor tar i land på Åland.
Svaret på varje fråga som kom upp började med ett ”ja, Åland är ju lite speciellt när det handlar om det här”. Till slut blev Ålands alla undantag och särdrag så uppenbara att vi bara skrattade.
Ja, Åland är i sanning speciellt och exotiskt. Inga mallar passar. Ingenting är som på andra ställen. Det blev lite Alice i Underlandet-känsla till sist. Allt är på riktigt men ändå inte.
När man växer in i ett samhälle med tiden, eller när man bott i det i hela sitt liv, märker man inte skiftningarna.
Man lär sig lite vartefter och man reflekterar inte dagligen över hur saker och ting är. Man glömmer så småningom hur det är i det eller de samhällen man tidigare levt i.
Man vet hur allt fungerar och man vet varför.
För några år sedan gjorde Ålands fredsinstitut en undersökning som jag har tänkt på många gånger sedan dess. I den tog man reda på hur lång tid det tar för en inflyttad att identifiera sig själv som ålänning, eller snarare hur länge det tar innan den åländska identiteten lägger sig ovanpå alla andra identiteter som en människa har.
Svaret var att processen i genomsnitt tar 20 år. En lång tid, ja, men när rapporten kom hade jag bott på Åland i över 20 år och ändå kunde jag inte utan förbehåll kalla mig ålänning.
För mig tog processen 25 år. Jag märkte övergången tydligt, kanske för att jag medvetet iakttog min inre omorientering.
Geografiskt är vägen inte lång från svenska Österbotten till Mariehamn. Men mentalt är avståndet enormt.
Sverigebesöket fick mig att inse att vi ålänningar inte kan utgå från att våra grannar i väster eller öster ska förstå hur stora skillnaderna är och hur mycket man måste lära sig när man kommer till Åland.
Det är faktiskt upp till oss att berätta, förklara och informera allt vad vi orkar och förmår.
