SÖK
MENY
Kulturarv på hjul
Det blev tal om bilar, som det blir emellanåt. Jag och fotografen Erkki åkte nyligen ut på ett uppdrag – en snabbis i Godby – och inget annat stod oss till buds än hans fäderneärvda Volvo 240 DL från slutet av åttiotalet. Ett stadigt fordon som inte verkar rubbas det minsta när en sjuttifemkilo tung reporter kliver in. Lite styv i kurvtagningarna, men trygg.
Erkki konstaterade att hans bil åtminstone har den fördelen att han inte behöver någon släpvagn. När han kör ved ur skogen hemma i Lumparland – eller tar med sig ett lass från sommarstugan på fastlandet – kan han utan problem plocka trunken full med klabbar. Bilen är också tillräckligt hög på hjulen för att kunna ta sig över åtminstone enklare kalhyggen.
Är man befriad från behovet av att glida fram och dra till sig beundrande blickar så behöver man inte något lyxigare åkdon
Det gäller också för min favoritbil, det av familjens fordon som jag oftast får ha i fred. Även i detta fall ett fädernearv, infört till öriket i mitten av nittiotalet. Dess värde befanns vid förtullningen vara 500 mark. Det handlar om en Fiat 127 av årsmodell 1981. Lite spakar, klinkor och andra småmojänger har bytts till bättre begagnat genom åren, men annars har den rullat på och gör så fortsättningsvis. Den kan förstås inte i rymlighet tävla med Erkkis kärra, men förvånansvärt mycket sväljer även Fiatens lastutrymme när baksätet fälls både fram och ner. Stora frysar och mycket annat skrymmande har den transporterat. För vedkörslor har den inte använts, men nog för att på skumpiga oplogade småvägar hämta hem julgranar ur de djupa skogarna.
Just nu är jag särskilt nöjd med bilen eftersom den har försetts med en ny värmande rattmuff i sebrarandig konstpäls. Dessutom en Wunderbaum med nybilsdoft som lite extra lyx.
En avgjord fördel jämfört med Erkkis Volvo och åtskilliga andra modernare bilar är att min Fiat hör till den generation som ännu hade riktiga vädringsfönster. Ni vet de små triangelformade sakerna som man kan öppna för sig i främre delen av vindrutan. Att dessa fönster har försvunnit på nyare bilar är för mig en gåta. De ger ju en alldeles perfekt luftgenomströmning och man slipper riskera att få sönderblåst frisyr eller örsprång som när man vädrar genom nervindad sidoruta.
På väg hem från visiten i Godby – som förresten gällde en konstutställning – fortsätter vårt statusbefriade bilprat och vi kommer också in på detta med hur andra ser på den som kommer i en gammal Gubbvolvo eller dito Fiat.
– Den här bilen betraktar jag numera som en integrerad del av det åländska kulturlandsakpet, säger Erkki.
– Just det, där har vi det, säger jag och tänker på min uthålliga Fiat.
Måhända kan bilarnas förare – om än inflyttade liksom fordonen – också småningom bli integrerade i det åländska kulturlandskapet? Som fornminnen, midsommarstänger, Rökka-korv, eller – varför inte – gullvivor.
JAN KRONHOLM
