SÖK
MENY
Kvinnoläppar som sjunger
Har ni planer på att kvista över till Stockholm inom den närmaste tiden?
Gör det. Och passa då föralldel på att slinka in på årets vårsalong på Liljevalchs konsthall.
Bered er på en sprudlande, humoristisk, fantasifull, färgsprakande, finurlig och fiffig utställning av samtida konstnärer vars konstverk valts ut av en jury. 315 verk av 80 kvinnliga konstnärer och 77 manliga.
Ni ser min poäng: Kvinnorna är i majoritet och det syns på många sätt. Det är – vid sidan om traditionellt måleri och akvarellande – broderier och korsstygn, det är applikationer (av tyg och textila material, inte mobilappar), det är spets och garn. Och allt är som sagt smart, tankeväckande och nyskapande.
Och dessutom blev jag tvungen att revidera min tidigare uppfattning att videokonst är tråkigt, enformigt och sövande. Jag ska berätta varför.
På två videoskärmar bredvid varann visas konstverket ”Jag känner faktiskt att jag är bättre kompis med min fitta nu”. (Eftersom jag har svårt för just det ordet som är förbrukat och besudlat när det så länge har använts i nedsättande bemärkelse använder jag i fortsättningen benämningen kvinnans könsorgan).
På den första skärmen sitter ett gäng unga kvinnor med bara underliv. De pratar och skrattar och arbetar med små små metallklämmor, tråd och silvertejp. Klämmorna knyts fast i trådarna och nyps fast i könshåren (inget rakat här inte!). Trådarna fästs med silvertejp runt tjejernas fingrar och de övar lite på att dra i trådarna och kollar vad som händer.
På den andra videoskärmen visas det som händer i närbild. Läpparna sjunger till en glad poplåt och allt är bara så oväntat, så humoristiskt och så befriande att man inte kan låta bli att skratta högt.
Äntligen avmystifieras det kvinnliga könsorganet. Äntligen ges det samma status som mannens könsorgan som i alla tider visats upp i alla upptänkliga konstnärliga sammanhang i alla upptänkliga variationer, former och färger utan att någon människa tyckt att det är något konstigt och provocerande. Men kvinnans motsvarighet kan fortfarande inte på allvar avbildas av andra än porrproducenter som har ett helt annat syfte än att avdramatisera och avmystifiera, och därför är det verkligen på tiden att det görs.
Konstnären är man, 25 år och heter Max Göran. Både för honom och för gänget queerfeminister som medverkar blev själva genomförandet det viktiga, mycket viktigare än slutresultatet, eftersom kvinnorna inför filmningen oroade sig över att deras könsorgan skulle se konstiga och äckliga ut. Men nervositeten släppte.
Många recensenter har tyckt att verket är provocerande och upprörande. De måste ha missat budskapet totalt.
Nu gäller det bara att vi också återerövrar det besudlade namnet och rentvår det från smuts och skam.
