Vårt land är vackert. Det kan man lätt konstatera efter en högsommarutflykt till fastlandet. Det bjuds på en myckenhet av grönska, av skogar, sjöar, havsvikar och kulturlandskap med bebyggelse som på gammalt vis är anpassad till omgivningen.

Men allt är inte bestående. Utanför Kaskö kommer jag på att korna som går och betar invid vägen är de första jag noterat sedan jag körde i väg från Jakobstad. Och borta är också den österbottniska slättens kännetecken framom allt annat – de grå höladorna.
Bostadsbyggandet har också ändrat karaktär. Där man förr sparade åkermarken och byggde husen uppe i skogsbrynen breder de nu snabbt ut sig på odlingsjord som kommunerna köpt in och planerat för byggande. För att i den miljön hävda en särart väljer många hus som nästan antar herrgårdsliknande former.

När man åker lite härs och tvärs är det också lätt att varsebli hur köpenskapen och det kommersiella sätter sina spår. Om hölador saknas så saknas inte köplador. Den ort anses progressiv och framåt som kan möta den tillresande med lådor i kolossalformat, helst utstmyckade med de stora kedjornas brutala logotyper. Och inramade av månghektarstora asfalterade parkeringsfält. När man förr värnade det lokala är det nu de stora märkena som ger råg i ryggen. Helst i Ikea-klassen. Se vad vi har!
Och som om det inte skulle räcka med själva lådorna förser man anrättningarna med höga reklampelare som på långt håll signalerar till dem som susar fram på vägarna att här kan det vara skäl att stanna. Bland de – i mitt tycke – värsta och fulaste av dessa utropstecken är de gula vid vars rot man brukar finna en matmarket nödtorftigt maskerad till en bensinstation.

I sydösterbottniska Tuuri ståtar man med ”Finlands största bybutik”, försedd med en fasad som för tankarna till någon medeltida borg på kontinenten. Hotell och husvagnsparkering garanterar maratonshopping.
I Seinäjoki är det mesta helt prisgivet åt köpenskapens lådarkitektur. Alvar Aaltos kyrkskapelse ”Korset på slätten” är förvandlat till ett udda undantag på sidan av de stora strömmarna.
I min hemstad Jakobstad har man hittills lyckats planera in också storköpenskapen inom en radie på en halv kilometer från torget men där, liksom på så många andra håll kan förändringen stå bak dörren. Om miljöministeriet slinter i sin bevakning kan man snart ha ett köpcentrum i storformat tio kilometer bort, på åkrarna vid Riksåttan.
Jan Vapaavuori, minister med de här frågorna på sitt bord i förra regeringen, sade en gång i en tv-diskussion:
– Ett stort köpcentrum på landsbygden kan ta kål på vilken stad med 20.000 innevånare som helst.

Det gäller väl också mindre städer, av typen Mariehamn. Och även landsbygdens kyrkbyar, där igenbommade bybutiker redan talar sitt tydliga språk.
All förändring kan inte kallas utveckling.

Jan Kronholm

Mer läsning

Person erkänner skadegörelse på lagtinget

Ny lagstiftning för bättre samordning

Lång dags färd mot natt