SÖK
MENY
Läsarrespons en vanlig vecka
Förra veckan var i högsta grad givande vad gäller läsarrespons. Det kom både det ena och det andra. Ibland vet man inte om man ska vara smickrad eller förfärad.
Det började med en herre som kommenterade en ledare jag skrivit, på Facebook. Enligt hans erfarenhet (”flera” hade hört av sig) fanns det män som gärna velat engagera sig politiskt men inte vågade, av rädsla för att bli nedsablade av, vem tror ni, Nina Fellman.
Ser man på kandidaterna och de invalda i våra beslutande församlingar får man ändå säga att jag i så fall lyckats skrämma bort fler kvinnor.
Dagen efter var det en herre (och nu antar jag, det kanske var en arg kärring) som meddelade på Nyans hemsida att jag minsann inte är någon riktig journalist, och att mina kolleger inte berättar något för mig, eftersom de vet precis hur jag är.
En socialdemokratisk partisekreterare var missnöjd med att jag aldrig gav sossarna något utrymme i spalterna eller någon kredd för deras ideer.
Sedan skrev Niklas Lampi att Nina Fellman bara skriver som kompisen lantrådet tycker, och att bägge är oansvariga med allmänna medel. Som av en händelse kom sedan en insändare från Mats Perämaa och den liberala lagtingsgruppen, med exakt samma budskap. (De hade väl ätit lunch tillsammans – igen.)
Denna framviskade hemlighet är så gammal och trött att man knappt ens orkar gäspa.
En summering ger vid handen att jag alltså är en inkompetent, skrämmande, maktfullkomlig och korrupt ledarskribent som gynnar mina vänner, inte har koll på mitt jobb och försvårar politisk rekrytering bland vita medelålders män. Inget dåligt facit för en vanlig sketen arbetsvecka.
Jag tycker så här. Om man sig i leken ger, det vill säga in i den politiska offentligheten, då får man tåla att folk har åsikter – och olika åsikter. Man får tåla att bli emotsagd. Det i sig är ingen kränkning. Som ledarskribent får man absolut tåla att folk har åsikter om det man skriver, och tolkar in saker som man kanske inte avsett. Där är jag med, även om jag kan säga emot analysen. Allt meningsutbyte är ett subjektivt bollande från olika utgångspunkter.
Jag tycker inte att det är roligt att bli kallad elaka saker, men hellre det än inga reaktioner alls. Och får jag påminna, bästa anonyma skribenter, om att jag är en namngiven person. Det är inte ni. Fegproppar.
