SÖK
MENY
Leve skogen
Jag har börjat springa i fyra år.
Det har, som meningen ovan antyder, aldrig blivit en succé. Det finns inget tråkigare än att springa, nöta asfalt kilometer efter kilometer.
Men så hände det sig i somras att en bit av min runda gick genom snårskog: gräset växte upp till mina armhålor och stigen syntes knappt. Insikten kom smygande (i samma takt som jag springer): det är skogssträckan som är roligast.
Jag som tidigare avskytt skogen, nästan tyckt att den varit påträngande i all sin grönska, började leta upp fler stigar, och fler. Jag kunde inte få nog av dem. Det mycket märkliga hände, och förlåt skrytet men jag är lite entusiastisk: min kilometerfart visade sig vara en minut snabbare på obefintliga stigar än på asfalt.
Jag är aldrig förut varit bra på något utan att öva. Men att springa i skogen, det kan jag.
Ett ögonblick: Jag måste ta ner förväntningarna: jag springer fortfarande mycket långsamt. Min känsla av att flyga fram är högst relativ. Men glädjen! Herremintid! Jag har aldrig gjort något roligare än att springa i skogen. Jag kan inte få nog av det.
Och det finns massor av skog runt Mariehamn, visste ni det? Leriga stigar som sprättar smuts upp till knäna, små forsar att springa genom, berg att bestiga och mossiga berg att luta sig mot. Det här har varit naturupplevelsernas höst och jag har älskat varje meter.
Ungefär samtidigt som jag upptäckte skogen började jag också springa i barfotaskor, ni vet dedär skorna som har formsydda tår, ungefär som fingervantar. Det ökade min fart ytterligare, och framför allt ökade det känslan av välbefinnande. Det finns få saker som får en att känna sig så levande som att springa genom en iskall novemberbäck och känna hur vattnet tränger genom skorna. Det här är också hösten då mina fötter varit smutsiga som de aldrig varit förut.
I slutet av november gjorde min man och jag en sparesa till Nacka. Tidigare i höst googlade vi terränglöpning boende. Det var ganska usligt ställt, kan jag berätta, men tjänstemännen i Nacka, de har varit smarta (eller också är de terränglöpare själva). På Nacka kommuns hemsida hittade vi 25 listade stigar och ett reservat. Så det blev Nacka. Spa-anläggningen kom på köpet, den låg närmast stigarna.
Vi sprang, det var ungefär allt vi gjorde. En av de vackraste rundorna hittade vi sista dagen. Vi sprang strax efter frukost och stigen gick genom en djup skog med rötter och stenar att hoppa över. Stigen ledde till en sjö där dimman steg upp från ytan. Solen låg lågt men strålade mellan grenarna och ut över sjön. Ingenting hördes utom våra andetag.
Sen sprang vi tillbaka.
Och så tvättade vi fötterna noga innan vi vågade oss till spa-avdelningen.
