SÖK
MENY
Lite eskapism och en kaffe, tack
Jag har flytt in i fiktionen. Min lediga tid just nu går ut på att umgås med personer som inte finns, i världar som aldrig har existerat.
Jag behöver en paus från heilande som försöker bortförklaras som autism-stimming, krig, klimatkatastrof, ett annat krig, elände. I höstas ägnade jag mycket fritid åt tutorials på hur man inreder sin egen häxkoja i skogen och sedan dess har faktiskt inte världen förbättrats särskilt mycket alls, så nu har jag börjat lämna den helt. Så ofta jag kan. Så långa stunder mitt samvete tillåter.
Det fanns en tid när min ångest bestod av tentastress och att hinna få studiestödet i tid för att betala hyran. Konkreta orosmoln, tidsbegränsad stress. Nu är ångesten en tät dimma av pågående panik över den allmänna situationen, utan varken början eller slut.
Och jag behöver något som hjälper mig sänka volymen på omvärlden. Varje kväll sitter jag vaken senare än jag borde och läser mig bort från dagens verklighet, tills karaktärernas vardagsbekymmer blir mina.
Dagens Nyheters Kristofer Ahlström skrev i förra veckan en fin krönika om att vi inte ska se ner på eskapismen.
”Eskapismen är mer än en verklighetspaus. Mycket mer. Den är rentav ett uppvaknande. Att dyka in i det påhittade är verkligen att orientera sig. Att rehabilitera sina uppfattningar med tydliga berättelser om gott och ont, hopp och förtvivlan, i fantasy eller andra galaxer, när världspolitiken försöker kamouflera allt i förvillande lögner och gråskalor.”
Det här är en rätt revolutionerande attitydförändring för mig. Visst har jag konsumerat både böcker och filmer som inte har någon direkt verklighetsförankring hela mitt liv, men eskapismen har tidigare aldrig varit huvudsyfte.
Läsningen har varit ett nöje – inte en nödvändig tillflyktsort.
Nu behöver jag verklighetsflykten som jag behöver mitt morgonkaffe. Visst blir det en dag även utan den – men inte en bra sådan. Allt skaver, ligger för nära inpå kroppen. Tar sig under huden, känns mörkt och kallt.
Det är slut på nyhetspoddar och politikanalyser under promenaderna, och jag lyssnar inte längre på dokumentärer när jag städar. Jag har till och med – faktiskt – minskat mitt scrollande på telefonen. Mina algoritmer är kalibrerade efter en person som vill veta vad som pågår i världen, och det är inte längre jag.
Mitt nya soundtrack för vardagen har blivit en samling spellistor som heter saker som ”Om [boktitel] var musik hade den låtit så här”. Det finns hur många som helst, för alla tänkbara böcker. Tydligen är det otroligt många Spotifyanvändare som behöver precis samma sak som jag.
En stunds eskapism – med en bra bok, matchande musik och en värmande kopp kaffe.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
