SÖK
MENY
Magi som aldrig dör
Vissa popkulturella minnen etsar sig fast i hjärnan utan att man egentligen är medveten om det. Det är först efteråt som man inser hur stor prägel en specifik film-, bok- eller musikhändelse satt på ens liv. De flesta i generationerna före min minns exakt hur de kände sig då de såg Star Wars eller läste Liftarens guide till galaxen för första gången eller hur hakan föll till marken då de inledande tonerna av Michael Jacksons Thriller skvalade ur högtalarna i tonårsrummet.
För egen del sticker två upplevelser ut: Första gången jag såg Lejonkungen på bio (1995, jag har fortfarande McDonaldsmuggen kvar) och engelskalektionen i högstadiet då min dåvarande lärare introducerade mig för det litterära fenomen som millenials än i dag nämner dagligen – nämligen Harry Potter.
Det var långt ifrån en blixtförälskelse. Jag var en brådmogen trettonåring som nog tyckte att berättelsen om den föräldralöse pojken som skickades till trolldomsskola var lite barnslig. Men eftersom det var en skoluppgift, och jag var schablonbilden av en ”duktig flicka”, läste jag den plikttroget från början till slut under den där lektionen. Nästa engelskatimme plockade läraren fram uppföljaren och sedan slukade jag alla böcker och filmer i serien i takt med att de gavs ut.
Nu när jag ser tillbaka på det har jag förstått att mitt band till Harry Potter har en ganska enkel förklaring. Jag var i rätt ålder när jag läste böckerna och upplevde hypen i realtid. Fantasy som genre kräver nämligen vanligtvis en ganska omfattande insats av läsaren. Ingenting av det som vi har lärt oss om verkligheten gäller, utan i fantasy är det, precis som namnet antyder, bara fantasin som sätter gränser. Men J.K Rowling fångade oss som barn med magins hjälp och skapade en värld där vi alla kände att vi hade en självklar plats. För ett ensamt barn med livlig fantasi var Hogwarts en tacksam tillflyktsort i slutet av 1990-talet.
I dag finns de där alternativa världarna överallt. På internet, i våra telefoner, i dataspel. Den tekniska utvecklingen har gett oss ett smörgåsbord av digitala distraktioner, och bokläsandet bland barn och unga sjunker i stadig takt. Därför blev jag överlycklig när mitt äldsta barn, som är yngre än vad jag var när jag läste den första Potter-boken, försynt frågade om han fick låna Harry Potter och hemligheternas kammare av mig. Jag svarade nej. Jag har nämligen aldrig ägt böckerna själv, eftersom vi aldrig hade råd att köpa dem. I stället gick bibliotekskortet varmt under några år och jag fick stundvis låna dem av kompisar med bättre bemedlade föräldrar.
Så i förra veckan klev jag in i bokhandeln och beställde bok två och tre och blev helt pirrig av stolthet över mitt barns goda smak och förväntan över att äntligen få läsa om alla böcker på nytt. Förhoppningsvis finns magin kvar fortfarande.
