SÖK
MENY
Många bäckar små…
Jag har länge funderat på var gränsen mellan feminism och manshat går, eller kanske gränsen mellan fördomar och sanning – jag vet inte. Feminism ska ju innebära att man strävar efter jämställdhet, så om jag tycker att vissa män knappt förtjänar sina händer, vad ska jag kalla mig då?
För det första vill jag klargöra att jag visst tycker att det finns bra män, det är inte där skon klämmer. Inte alls. Många av dem är riktigt bra faktiskt, jag har ju trots allt varit kär i ett par av dem en gång i tiden.
Det jag inte tål är såna scenarion jag upplevt på till exempel Arken. Det kan hända i kön in, vid baren, på dansgolvet, ja, precis var som helst faktiskt. Plötsligt händer det, som de säger i Triss-reklamerna. Man känner en hand på rumpan. En främmande hand, på MIN rumpa. Min första reaktion är alltid att jag vill klappa till, men sedan tar jag mitt förnuft till fånga och säger ifrån istället, på skarpen. Ofta skrattar de bara åt en eller ignorerar tillsägelsen totalt. Det är då jag undrar om jag kanske borde ha klappat till, för kan de sätta en främmande hand på min rumpa borde väl jag kunna sätta min hand i dennes ansikte?
Jag vet inte om de, som faktiskt gör sånt här, gör de för sitt eget höga nöjes skull eller för att de tror att det ska uppskattas. Men man har nog ”inte alla getter i hagen” om man bara gör det för sitt eget höga nöjes skull, och gör man det för att man tror att det ska uppskattas är man minst lika dum. Faktiskt. Som tjej i det läget känner man sig så oerhört kränkt, i alla fall jag. Det är ju min rumpa, och den är absolut inte allmän egendom, inte ens lite.
Säkert finns det kvinnor som göra såna här saker också, men jag har i alla fall definitivt hört fler av mina tjejkompisar än killkompisar klaga. Och för min del gör såna incidenter att jag börjar undra om min feminism har gått över till manshat, för i dagsläget börjar jag bli oerhört trött på att behandlas som en köttbit, för det är så det känns. Och det gör mig uppriktigt sagt fly förbannad. En människas kropp är det finaste och mest privata hon har, och det vill man ju inte dela med sig av till vem som helst heller.
Till alla som utsätts för detta, stå på er. Säg ifrån. Annars sker ingen förändring.
Och till alla er som behandlar människor med respekt, raggar snyggt och är allmmänt rara – heja er! Ni behövs, helt otroligt mycket.
PS. Det faktum att de allra flesta är på fyllan när det gör sånt här tänker jag inte ens ta upp, för det spelar ingen roll. Kan man inte behandla människor med respekt när man är full ska man hålla sig nykter.
JENNI SINDÈN
