SÖK
MENY
Min OS-ångest döljs i nedlåtande storebrorsattityd
När det här skrivs är det nästan på minuten ett dygn kvar. Ett dygn kvar av ångest, förhoppningar, psykningar och spänd förväntan.
Om ett tjugosju timmar vet vi om det är blågula eller blåvita leenden som kommer sitta klistrade på ansikten åtminstone till VM i maj.
Det är dags för det mest klassiska av klassiska hockeymöten; Sverige mot Finland. Stål mot lejon.
Och här på Nyans redaktion liksom, föreställer jag mig, på arbetsplatser över hela Åland har uppladdningen pågått sedan slutsignalen i går eftermiddag. För lika hålögt sorgsna som ryssarna såg ut när de insåg att de var utslagna ur sitt eget OS av ett Finland som var utdömt, men rest sig med en försvarsdisciplin av sällan skådat slag, lika spända blev vi alla.
Det är nu det gäller.
För undertecknad kan man se på situationen ur två aspekter: som svensk och som chef.
Om vi tar det senare först så är situationen enkel att analysera och lösa. Situationen klockan 14 i dag kommer vara den att medarbetarna kommer se rastlösa och distraherade ut. Arbetstakten kommer att sänkas, smygandet framför dataskärmarna kommer att bli nästan komiskt när alla i lönndom ska försöka följa matchen.
Så vad göra? Jo, beordra all icke supernödvändig verksamhet att äga rum före utsatt klockslag för att vi, när fredagskaffet normalt ska inmundigas, samlas framför husets största tv och hejar vilt. Varför hymla – semifinalen är fredagens viktigaste händelse för de flesta av oss.
Som svensk är det betydligt krångligare. Jag var lite stursk i går och deklarerade att jag hoppades att Finland skulle vinna över ryssarna. Inte för att jag är en fin människa, utan för att jag vill att Tre Kronor ska slå ut lillebror.
Det är förstås dubbelt, det där. För lika mycket som en seger mot Finland är så mycket skönare än en seger mot Ryssland, lika fasansfullt mycket värre är det att förlora mot lejonen än mot hemmabjörnar.
Samtidigt: Det är liksom lika bra att sticka ut hakan. För hur ödmjuk man än är inför en match av den här kalibern så får man lida av en förlust. Det spelar liksom ingen roll.
Ta sprintstafetten som exempel. En gren som för en sportälskare har närmast noll betydelse – det bör alla kunna erkänna – så blev vi svenskar i huset bemötta med nöjda blåvita leenden under hela eftermiddagen eftersom Finland vann. Att vi svenskar sedan länge tappat räkningen på att ”riktiga” längdmedaljer spelade ingen roll…
Nå, hockey sitter i blodet på båda sidor om bottenhavet, och i dag är det på allvar. Vid vinst för Sverige gäller det att vara stor i framgången, vid förlust gäller det att smita hem illa kvickt och gömma sig.
Ändå: det är så här vi vill ha det. Det är nu det bultar i både tinningar och hjärta.
Och till er förtappade själar som hejar på det andra laget: lycka till – men inte för mycket.
