SÖK
MENY
Mitt liv som företagare
Alla har det inte i sig att bli företagare. Men ibland måste man ta det steget.
I mitt fall hände det i slutet av åttiotalet när jag förstod att rockbandet jag spelade i kunde dra av kostnader för gitarrsträngar från spelningsintäkterna. Och intäkter var vi säkra på att det skulle bli.
Vi startade ett öppet bolag. Jag visste inget om bokföring men fick en snabbkurs av den ekonomiansvariga på Ämnäs Bröd där jag packade jag bröd på morgnarna i väntan på att skivan som skulle leda till de där intäkterna släpptes.
Jag kämpade på med kolumnerna i bokföringshäftet och tänkte att det här är inte kul. Vi lånade pengar och turnerade på fastlandet i en gammal folkabuss som rasade ihop på vägen hem från en inställd spelning i Ekenäs. Skivan blev ingen hit och när räkningarna var betalda var kassan tom.
Tio år senare blev jag företagare igen, i den begagnade skivbranschen. Nu fanns det dataprogram för bokföringen som sade stopp så fort kredit- och debet inte gick ihop.
Företaget har varit en musiknörds motsvarighet till en kolonilott. Man gör det inte för pengar. Men ändå har vi varit ett av de 2.400 åländska företag som ingått i Åsubs statistik. En liten, liten kugge i motorn som driver det åländska näringslivet framåt.
Till och med på den blygsamma nivån fick jag insikter i företagarnas vardagar som man inte kan läsa sig till. Och min respekt för entreprenörer som vågar satsa tid och pengar på sina idéer utan att vara säkra på resultatet ökade.
Att aldrig riktigt kunna ta semester, till exempel. I femton år har jag och kollegan turats om att sitta i butiken två gånger i veckan. Ingen av oss har lyft lön och att anställa någon vore otänkbart, inte bara på grund av pengar. Hur skulle man våga lämna sitt lilla livsverk i någon oerfaren ung man eller kvinnas händer?
Öppet hade vi, till och med de år när jag bodde i Stockholm. Jag tog många arbetspass när jag var hemma på ön i stället. Bara ett par gånger var butiken stängd och då var det nog för att jag hade glömt att det var min tur att sitta där. En kund som ryckte i dörren en av de gångerna ringde inte till oss för att ta reda på orsaken. I stället sände han ett mess till en tidning och undrade om vi hade gått i konkurs.
Det messet publicerades rakt av utan att vi fick svara på det. Jag konstaterade att det är skillnad på företag. Om messaren hade frågat samma sak om en livsmedelsbutik eller restaurang hade ägarna nog kontaktats.
Jag förstod irritationen som företagare känner när missnöjda kunder kontaktar media i stället för att ringa till företaget.
Vår näringsminister är mycket entusiastisk över sommarlovsentreprenörsprogrammet som lanserades i fjol och fortsätter i år. Tonåringar som har affärsidéer får testa dem.
Undrar om jag hade haft drivkraften att haka på det om jag vore sexton år. Nu kan jag bara heja på de som gör det. Hur det än går med era sommarföretag så lär ni er för livet.
