DELA
Foto: Jonas Edsvik

Mitt liv som grottman

    Jahaja. Så man har hittat en urgammal lerfigur på Åland? Igen?

    Hufvudstadsbladet berättade i alla fall i veckan om en pågående samnordisk utgrävning i Geta och hur man där gjort ”ett unikt förhistoriskt fynd” i form av ansiktet av en liten lergubbe. ”Den har en fångande blick. Det är nästan som om man skulle se en stenåldersmänniska rakt i ögonen”, säger den ledande arkeologen på plats till Husis.

    Jag vill inte vara småaktig mot någon nu, allra minst mot en ledande arkeolog (dylika behöver nog all uppmuntran de kan få. Gräv på, broder!). Men intressant nog hittades precis samma sorts unika lerhuvud förra året, av samma arkeolog, på samma forntida havsstrand. Och även året innan. Och året innan det.

    Det får en att fundera.

    För tydlighetens skull: jag antyder inte att den oförvitlige ledande arkeologen skulle sitta och i smyg knåpa ihop 5 000-åriga lerhuvuden på kvällarna som han sedan begravde till nästa års utgrävning (även om det vore lite festligt). Däremot är jag ganska säker på att någon annan har gjort det, troligtvis för sisådär en 5 000 år sedan.

    Det kan till och med ha varit jag.

    Min tanke här är följande: 5 000 år är egentligen inte mer än 150 generationer. Om man rensar för diverse oväsentligheter som, säg, färdigskivad ost, Jesus och Facebook så borde det gå ganska lätt att föreställa sig hur livet levdes dåförtiden. Och vad man själv skulle ha gjort i sammanhanget.

    Och jag tror att jag skulle ha haft det pin livat. Inte bara hade jag klarat mig alldeles utmärkt utan färdigskivad ost, Jesus och Facebook, jag hade frodats i en värld utan karriärstress, banklån och skattemyndigheter.

    Faktum är att det nog var direkt NAJS att sitta där på stranden med kompisarna. Arkeologerna har hittat bevis för att det eldats mycket just där lerhuvudena hittats och har av den anledningen, lite rörande, konstruerat komplicerade teorier om begågna ”ritualer” på platsen. Ritualer?! Kära älskade (och möjligen lite okyssta) arkeologer, vi hade GRILLFEST.

    Att jäsa bär och humle var en enkel match redan på den tiden och det fanns fisk i havet och vilt i skogen. Så vi satt där på stranden med en kall en i handen och en sälkorv på grillen och spelade sällskapsspelet ”Värsta Huvudet Vinner” – avbilda din grottgranne i lera, flest garv tar hem matchen.

    Och jag ser oss framför mig där i den ljumma skymningsvinden för 5 000 år sedan, solen sjunker i havet och måsarna skränar och sälkorven och vinbärsbärsen värmer och ens lilla stenåldersgoding kryper ihop intill en och säger att, ditt lerhuvud borde verkligen ha vunnit älskling, det liknade Urg jättemycket, och det är nära hem till grottan med eldstaden längst in och den sköna mossbädden med djurhudarna som väntar och man har inte en susning ifall det är fredag eller tisdag men man är ganska säker på att det blir en ny grillfest imorgon också, ifall det inte regnar, och då ska Urg minsann få och så drar man sig tillbaka för natten med godingen och det som är kvar av korven och bärsen.

    Kvar på stranden ligger 327 unika lerfigurer och väntar på framtiden.