SÖK
MENY
Mitt sommarlov
Sjuåringen står inför sitt första sommarlov. Det är nästan större än skolstarten. Då jag tänker tillbaka på mina egna sommarlov framstår de som en ändlös vandring på den svala lervägen, med silverpilar på båda sidor om vägen och pissbäcken som avgav dunster i hettan.
Gjorde vi aldrig något?
Nja, ibland gick Annette och jag till Kvistas och köpte tomater. Två kilo tomater, andra klass. Då pappa Kvist inte stod i packhallen där kassapparaten fanns måste vi leta efter honom i växthuset. Tomatplantorna växte i snören rakt upp mot taket och hade blad som stack oss då vi gick i gångarna.
Alla i familjen Kvist hade gröna fingrar. Deras fingertoppar var svagt ljusgröna av alla blad de flyttat för att komma åt de rödaste tomaterna.
Min familj hade ingen villa, eller stuga som jag lärt mig att det heter på Åland. Istället tog vi bilen till havet som låg tjugo kilometer bort. Vi satt på stranden och åt Mariekex, och vadade ut på sandbottnen som var så hård att den blivit vågformad.
Stranden som låg på cykelavstånd hade glasskiosk och sjöbottnen bestod av så mjuk lera att vi lärde oss simma bara för att slippa sjunka ner till vaderna i dy. Cykelvägen gick längs en gammal banvall med rallarrosor.
– Det är järnvägsbyggarna som tog blommorna med sig över hela landet, fröna fastnade i deras byxveck, sa pappa. Det är därför de heter rallarrosor. När rallarrosorna blommat ändå upp till toppen är sommaren slut.
Vid havet var solnedgången rosa och handdukarna orange.
Man fick inte klättra upp via klipporna. De var hala och man kunde ramla baklänges och slå i huvudet. Sånt hade hänt.
Ju längre man stannade i vattnet desto varmare blev det. Det fanns ingen anledning att gå upp. Ibland gjorde vi det i allafall, och rullade oss runt i sanden så att vi såg ut som sandpapper. Sen sprang vi rakt ut i havet och sköljde bort sanden.
Jag hade alltid sandkorn i sängen. Det var där jag låg och läste. För visst var det trevligt att köpa tomater och rulla sig sandig, men allra bäst var stunderna då jag stängde dörren och läste. Jag läste igenom pappas alla gamla Fem-böcker, jag reste till Umeå och köpte Jolly-böcker och jag behövde alls inte bry mig om att solen sken.
Då jag såg upp från boken hade det blivit kväll. Hemma blev det aldrig mörkt på nätterna, det enda som förändrades var trädens färg som djupnade. Utanför myggallret surrade myggen och jag gick ner till köket och åt en smörgås. Pappa gick omkring med mygghatt i trädgården och mamma lyssnade på En gåva i toner medan hon sydde.
Mina bröder verkade alltid komma hem från någon fotbollsträning. Då kunde de äta en halv limpa var. Deras benskydd var så svettiga att de klistrats fast på benen.
Så förflöt somrarna. Ingenting hände. Allt hände.
KARIN ERLANDSSON
