SÖK
MENY
Mommopedn
Jag var femton år och fick en cykel i födelsedagspresent av min faffa. En klassisk mommoped. Eller damcykel som det kanske heter på svenska? Bred sits, tre växlar, röd. Norsk. DBS, Den beste sykkel, var märket. Ett namn som håller vad det lovar.
Jag blev kanske inte jätteglad. Just då alltså. Jag hade förvisso ingen cykel, men som femtonåring fanns det mycket jag hellre fått i present.
Men det är en cykel som tjänat mig väl, vidgat mina vyer, gjort att jag tjänat egna pengar, fått vara självständig.
Vi bodde på landet och ville man någonstans var det att cykla eller be om skjuts. Det blev alltså cyklat en hel del. Det här var nämligen långt innan det var norm att även tjejer körde moppe. Moppebilar var inte ens påtänkta.
När jag fick mitt första sommarjobb på fabrik i Jakobstad cyklade jag dit och hem varje dag. Likadant till jobbet på gravgården. Att jag började sju på morgonen och distansen var tio kilometer var liksom ingen fråga.
På fredagskvällen hände det att mamma eller pappa skjutsade mig till stan när jag skulle träffa kompisar, men då var cykeln med och jag cyklade hem under natten. Gränsen gick tydligen vid 30 kilometer per dag.
Cykeln hängde med till studierna i Åbo och Vasa. Vi cyklade till Runsala i underbart väder på första maj. En ljuvlig utflykt.
I Vasa sportade jag med att cykla utan att hålla i styret från min studentbostad till Academill, en sträcka på 1,7 kilometer. Det var cykelväg nästan hela vägen men jag korsade flera gator, bland annat den vältrafikerade Wolffskavägen. Det lyckades förvånansvärt ofta. Varje gång var en seger.
I Vasa gjorde cykeln också att jag kände mig lite tryggare när jag tre gånger i veckan cyklade till träningen över Pappersbron, det ödsliga stället som också gick under namnet våldtäktsbron. Att cykla snabbt var liksom ett sätt att minska känslan av otrygghet sena kvällar.
På Åland tog cykelns ålder ut sin rätt, men med hjälp av en svets förlängdes livet på ramen. Målningsarbetet över svetsfogen lämnade en del att önska – det gjordes enligt filosofin ”inte snyggt men det håller bättre”. Nå, värre saker har hänt. Det är ju inte så att cykeln i övrigt inte är okysst av tidens tand.
Lagren skvallrar om att det gått 26 år. Växlarna funkar i teorin, men praktiken är kanske lite si och så.
Förra veckan fick mommopedn nytt vinterdäck framme. När det här skrivs har jag nyss rullat till jobbet, rak i ryggen, med frisk luft i fejset.
Tack faffa för att du gav mig en present som var så förnuftig, som gett mig frihet och god hälsa. Tack faffa för pedn!
