SÖK
MENY
Morotslådor och politiker
Är inställningen till säkerhetskontroller den samma på riksplanet som hos majoriteten av våra kandidater? Kommer Finlands riksdagsmän att försöka påverka sina kolleger ute i världen och se till att tårtor och morotslådor åter ska få flyga fritt?
Risken är uppenbar och jag bävar.
Bara en som lider av riktig flygrädsla vet hur skräckinjagande en, till synes ofarlig, morotslåda kan vara.
Förr fick jag de första paniksymptomen en vecka före en flygresa. Skräckvisioner varvades med sömnlöshet och oändliga kontroller av väderleksprognoserna. Då jag väl klev ombord var jag så slutkörd att jag kom upp i luften av pur utmattning. (Ansenliga summor lades också ner på konjak som sveptes i smyg på flygfältets damtoalett).
Sedan blev det kurs. Proffsen gav mig fakta om flygteknik och ett gummiband runt handleden som jag smällde mig med som straff för varje obehaglig tanke.
Rädslan före flygturen gav vika och riktade i stället in sig på själva starten. Då jag intet ont anande placerade mig i flygfåtöljen slog den skoningslöst till.
Proffsen kunde sitt jobb. Vid en av de årliga resorna, som Finnair ordnar för oss flygrädda, placerades jag i cockpiten. Helt rätt drag, lugna piloter fick mig till och med att njuta av att se hur en jättelik flygkropp med lätthet tar sig upp bland molnen. Resan efter det behövde jag bara se bilden av piloterna i mitt inre och återkalla minnet av deras röster och starten blev en bagatell.
Men flygrädslan gav sig inte. Jag som aldrig hade varit rädd för landningen förvandlades nu till en kvidande trasa samma sekund som skylten om säkerhetsbältet tändes.
Proffsen puffade bestämt in mig i cockpiten igen, den här gången då vi flög över alperna och tog oss ned i ett Venedig där lagunerna bara glittrade i vårsolen. Jag var förtjust och tog farväl av rädslan. Trodde jag.
Då det tekniska flygandet var avdramatiserat kom rädslan nämligen smygande igen och bad mig snegla på konstiga medresenärer och på deras konstiga paket.
Det här är anledningen till att jag avskyr morotslådor men älskar säkerhetskontroller. Ju mera det tafsas på mig och petas i mitt resgods, desto gladare blir jag. Kollar de mig kollar de ju rimligtvis också andra. ’
Flygresorna har på gått bättre än någonsin och rädslan har knipit käft.
Men nyligen dök den upp igen och idiotförklarade mig för att jag inte hade insett att det i själva verket är politikerna som vill avskaffa säkerhetskontrollen som jag ska vara rädd för.
Politikerna fasar nämligen själva för att säkerhetstekniken utvecklas så att alla farliga vätskor upptäcks omedelbart. De oroas helt enkelt för att de då löper risk för att inte få flyga alls eftersom de kanske inte nödvändigtvis är vid sunda vätskor…
TITTE TÖRNROTH-SARKKINEN
