SÖK
MENY
När lilla R låg och fnittrade
Förra veckan bodde lilla R hos oss några dagar. Han är inte så stor. Han vill gärna ligga nära när han ska sova, med sina varma fötter mot någons mage. Han tycker om att läsa om Alfons och Pettson och Findus.
En kväll när vi hade läst Findus-boken (När Findus var lite och försvann, en ruskig historia med lyckligt slut) hade han lite svårt att somna.
Han låg och tvinnade med tuttarna, smekte mig på kinden, kramades emellanåt, och låg sen och tittade i taket. Efter kanske tio minuter, när jag nästan somnat och trodde att han gjort det med, hördes plötsligt ett kluckande, och sedan ett porlande, hejdlöst fnitter.
Pojken låg och tänkte på ett avsnitt Musse Pigg vi tittat på tidigare på kvällen. Det välsignade Netflix har gamla Disney-serier, som är så välgjorda och så fantasifulla att till och med en tant med förtjusning kan titta flera gånger efter varann.
Det avsnitt som förorsakade de glada skratten var när Musse och Långben och Kalle råkar få en magisk böna att gro så att de alla växer genom himlarna till ett annat land befolkat av en ruskig jätte. Särskilt Långbens sovande saltomortaler i en allt trasigare säng.
Så fortsatte det. Utbrott av kärleksfullt smek, nära sömnen, och sen ett fnitteranfall och ett viftande och förklarande om Musää Piggä. Till slut kom sömnen. Jag kände mig privilegierad som fick dela den stunden med lilla R, inte för att han påminde om mina egna barn när de var små, utan för att han är han och vi var tillsammans.
Det var rentav mindre stressande och mer avslappnat än när det var mina barn som tog tid på sig att somna, för nu visste jag ju att barnet bara var till låns och skulle läggas av sina egna föräldrar alla andra kvällar. När han somnat låg jag kvar en stund till, och förundrades över den tillit som barn visar sin omvärld, den känsla av trygghet som någon så värnlös kan inge, och den styrka man får av att ta hand om någon annan.
Det måste vara en av förklaringarna till alla urstarka kvinnor i världen, som bär hela samhällen på sina utarbetade axlar. De jobbar för att de måste, och får styrkan ur att att vara behövda och älskade och den lilla stunden efter att barnet somnat, när allt är lugnt.
Det finns inget annat som känns som ett sovande barns hand, öppen, mjuk, varm.
