SÖK
MENY
När något blir så dåligt att det blir riktigt bra
Det är ett välkänt fenomen nuförtiden. På något sätt lägger man ett krokben för sig själv. Antingen försöker man för hårt, så hårt att resultatet blir överdramatiskt och pretentiöst, eller så försöker man till synes inte alls, slarvar med detaljer och till slut har man någonting som är fullt av misstag och fel.
Ibland är något lyckat, men så tidstypiskt att det ändå bara framstår som tråkigt och dåligt fem eller tio år senare. Men ibland uppnår ett misslyckande en sådan nivå av uselhet att det övergår från att vara dåligt till att bli helt fantastiskt. Låt mig förklara:
Jag och några vänner har på senare tid fastnat för ”He-Man and the Masters of the Universe”, ett tecknat barnprogram från åttiotalet som handlar om en superhjälte och ett magiskt kungarike. Varken handlingen, musiken eller utförandet har åldrats med värdighet och ingenting håller för närmare inspektion.
Skämten faller platt till marken, karaktärerna som ska framstå som hjältar och skurkar blir bara löjliga eftersom de är så överdrivna och klyschiga, huvudkaraktären har en hemlig identitet som är mer uppenbar än Clark Kents i ”Stålmannen” och moralkakorna är av arten ”tro på dig själv” och ”samarbete är bra”. Fruktansvärt dåligt.
Men sedan händer något. Allt detta misslyckas med att uppfylla sitt ursprungliga syfte, men blir storslagen underhållning på ett annat plan.
Jag och mina vänner skrattar oss tårögda åt de delar i serien som inte var tänkta att vara roliga och där har massor av nya internskämt fötts.
Det är fascinerande att se hur något som skapats för en viss målgrupp kan gå hem hos en annan på ett helt annat sätt. Det kanske mest kända exemplet på detta fenomen är den amerikanske regissören Ed Wood och hans film ”Plan 9 from Outer Space” från 1959. Filmen består nästan enbart av misstag och en mycket ytlig handling.
När karaktärerna smyger omkring på en ”gravgård” skakar gravstenarna som är gjorda av kartong. I många scener har man börjat filma på dagen, fortsatt på natten och sedan filmat färdigt nästa dag, så att det i scenen kan skifta mellan natt och dag flera gånger.
En av skådespelarna, Bela Lugosi, dog halvvägs genom produktionen och under resten av inspelningen ersattes han av en man som inte liknade honom, och som istället försökte att inte visa sitt ansikte.
Detta är bara några få exempel.
Filmen blev självklart en flopp, och anses av många som världens sämsta, men den har för alltid en viss status hos filmälskare och Ed Wood har blivit en kultfigur som inspirerat bland andra Tim Burton. Nu för tiden strävar vissa efter att återskapa sådant som en gång var ”misstag”. Ta detta med ett rejält mått salt. Alla misstag blir inte succéer, men ibland känns det ändå som en viss tröst för mig och förhoppningsvis också för er andra där ute.
Vi som inte direkt är kända för att alltid ta rätt beslut.
