SÖK
MENY
När ni läser detta…
…då är jag redan på semester.
Vet ni hur mycket jag har längtat efter att få skriva det där?
Jag sitter vid datorn och försöker förstå att jag inte ska komma hit till det här huset klockan åtta alla vardagsmorgnar på hela fem veckor. Jag tittar på våra gulliga sommarvikarier och tänker att när jag kommer tillbaka i september då är de tillbaka i sina riktiga liv och jag kommer att sakna dem och deras oförstörda arbetsiver.
Jag tittar på de röda hårstrån som faller ner på mitt tangentbord och tänker att när jag kommer tillbaka är hårstråna inte lika röda utan förhoppningsvis solblekta. Pappershögarna på bordet är säkert större när den värsta nyhetstorkan gett med sig och rutinerna löper bra för alla som sitter vid sina datorer. Ingen som undrar om hon ska ringa någon som heter Ian Linna (som egentligen heter Kiianlinna) eller någon som undrar var hon hittar fartygspositionerna för Båår (fast det heter Bore på riktig åländska). Inga ungdomar som skrattar för första gången åt vår Wall of shame där vi har alla rubriker som blev fel, alla syftningsfel och andra roliga skrivfel vi gjort under de senaste 200 åren. (Vi andra skrattar lika gott varje gång vi läser dem.)
Istället är jag ledig i fem veckor. Det enda jag har inbokat är en massage och en tredagarsresa till Paris (eller nåt som åtminstone ligger i Frankrike och dit det går flyg men tydligen inte ligger ens i närheten av Paris.)
Jag motar bort alla andra infall och tankar på att jag borde göra det ena och det andra. Nu ska jag inga borda göra något alls på länge. Böcker, baddräkt, badlakan och barn ska följa mig genom veckorna, något annat tänker jag inte planera. Mobilen ska jag glömma hemma ganska ofta och inte gå in på internet så hemskt ofta. Bara för att lägga ut bilder av mina fötter på Facebook, naturligtvis i olika miljöer.
Jag ska äta glass och bär och svamp, sova länge om jag vill, stiga upp tidigt om jag vill. Tvinga ut barnen med mig för att spela badminton eller stapla ved. Inte hålla mattider eller sovtider alls.
Fast skolan börjar mitt under min semester. Då lämnar jag allt åt barnens far och driver iväg ännu ett par veckor i min egen semesterbubbla medan andra kämpar med läxor och nya scheman och obekväma skolkläder och ovana tidiga uppstigningar. Tids nog är jag tillbaka i vardagen.
