SÖK
MENY
När skidan den slinter
Ja, tack. Det har varit en fin skidvinter. Och den pågår fortfarande, även om den riktiga våren kan vara över oss när som helst. Formellt har vi ju ingen vår innan dygnsmedeltemperaturen stiger över noll och tack var de kalla nätterna har det dröjt länge i år. Morgnarna har varit gnistrande fina och isarna med ett tunt snötäcke inbjudande.
Naturligtvis undviker man vid den här årstiden att ge sig ut på de stora fjärdarna och man aktar sig för sund med strömmande vatten. Men på landkallarna längs stränderna har det hittills gått utmärkt att ta sig fram. Ja, att susa fram, om man tänjer lite på betydelsen av ordet och om man får göra sin egen bedömning. Och det får man ju.
Att skida på isarna har den stora fördelen att man slipper möta så många andra som susar fram – eller bli upphunnen och omskidad. I de preparerade spåren löper man hela tiden risk att konfronteras med tävlingsåkare och supermotionärer i tajta, moderiktiga skiddressar och uppdaterad skidutrustning. Har man skidor av märket Karhu från sent sjuttiotal med y-bindningar, skidskor som bara passar den typen av rackerier, en bylsig skidoverall från åttiotalet med gott om volym och – som kronan på verket – en toppluva (förmodligen vunnen på något lotteri) med reklam för en sedan länge nedlagd finsk bank så kan man dra blickarna till sig.
Märk väl. Jag klagar inte. Tvärt om så känns det riktigt bra att få konstatera att man klarat ännu en vinter utan att ha behövt byta utrustning. Att man också här kan bidra till en hållbar utveckling genom att undvika att ge sig in i sportmodesvängen. Skidskorna börjar dock bli lite väl slitna och det skulle gälla att spana in något nyare par på Emmaus.
Att vara ensamskidare på vidderna för också det goda med sig att man kan tänka och fundera litet. Inte bara på det man håller på med för stunden, om man ska ta sig fram till ännu en udde, utan också i lite vidare mening.
Är det snålblåst så kan man tänka sig in i hur det var för Fridtjof Nansen och Hjalmar Johansen när de på 1890-talet försökte nå Nordpolen på skidor från Nansens Fram som frös fast och i flera år drev med polarisen. Nordpolen nådde de inte men de tog sig, i upp till 40 graders kyla, efter någon månad fram till Frans Josefs land där de övervintrade i en stenhydda och levde på valrosspäck och isbjörnskött. Min gode vän Pentti Kronqvist, med sitt arktiska museum i Jakobstad, brukar också dyka upp i tankarna vid sådana tillfällen. Pentti har lett strapatsrika expeditioner både över Grönland och till det nordliga Kanada. Isande färder i veckotal utan kontakt med yttervärlden.
Plötsligt känner man då att man har det riktigt bra som får staka fram i lämpligt korta turer på Lumparn. I trygg vetskap om att bebyggelse och stugvärme aldrig är långt borta.
Men snart blir det väl att ställa undan skidorna och ta till årorna.
