SÖK
MENY
Nära döden-upplevelse i biltvätten
De senaste veckorna har jag varit billös. Min nya lilla silverpil har fått något slags datafel som inte går att lösa på Åland, utan den måste forslas över pölen till Uppsala och få en uppdatering installerad för att den överhuvudtaget ska gå att köra. Att leva utan bil på Åland har varit ett spännande vardagsexperiment. Eller ja, helt utan har jag inte varit. Min kollega och vän Susanna har nämligen varit en räddande ängel och lånat ut sin silverpil till mig under tiden som min egen samlat damm på en bilverkstadsparkering i Norrböle.
Inför återlämnandet av Susannas bil tankade jag den och tänkte samtidigt tvätta den. Jag bor på landet och bilen står vanligtvis under tak i stan, så den hann samla på sig en hel del smuts under de veckor jag fick låna den. Som ni säkert redan vet, åtminstone om ni någorlunda regelbundet läser mina spalter, så vet ni att jag inte tar så väl hand om mina egna bilar. Jag har haft tre bilar och har bara använt en biltvätt en gång. Det var när det hade börjat växa mossa på taket på min förra kombi. Sedan dess har jag tydligen förträngt hur skräckinjagande en biltvätt kan vara.
När jag rattade in på macken och tankade så var jag nästan oroväckande bekymmerslös. Nu skulle bilen bli glänsade ren och fin så jag kunde lämna tillbaka den utan att skämmas.
Glad i hågen gick jag fram till tjejen i kassan och sa att jag ville köpa en tvätt.
– Vilken av dem?
– Vadå, hur många finns det?
Tjejen pekade mot en skylt som låg mitt i mitt synfält, men som jag undermedvetet ignorerat. Där fanns allt från det allra billigaste alternativet, som jag antar motsvarar en killdusch på gymmet, till en spabehandling med extra glans och vax och fan och hans moster. Jag blundade och pekade någonstans i mitten och drog kortet utan att titta på skärmen. När jag körde upp framför porten till tvätten tog jag mig tid att läsa instruktionerna grundligt. Jag skruvade av antennen och fällde in backspeglarna så gott det gick, skannade kvittot och körde in i tvätthallen. Väl inne insåg jag att bilen inte stod helt centrerat, men det var försent att korrigera och plötsligt började hela hallen att brumma. Ungefär här började jag anta skepnaden av pappan i kultfilmen ”Vi hade i alla fall tur med vädret”.
På väggen satt en skylt med den bestämda uppmaningen ”GÅ EJ UR BILEN” och klaustrofobin lade sig som ett tyngdtäcke över bröstet. En gigantisk borste fälldes ner och dök mot vindrutan som en rovfågel med ett smattrande ljud och det lät mer som att bilen blev piskad än tvättad. Golvet vibrerade, bilen krängde av och an av behandlingen och jag vågade knappt titta åt sidorna av rädsla för att backspeglarna, som ju faktiskt inte var helt infällda, har slitits bort. Det skvalade och susade. Och så var det plötsligt över. Lampan blev grön och porten öppnades och jag vågade äntligen vrida på nacken och se åt sidorna. Speglarna satt kvar och antennen skruvades lätt tillbaka. Bilen blev blank och fin. Men hjärtklappningen gick inte över förrän efter två glas rött och ett avsnitt av The Kardashians. Nära döden-upplevelser kan tydligen gömma sig på de mest oväntade ställen.
