SÖK
MENY
Ninjamusen Rutger och svärmorsfällan
Länge trodde jag att jag inbillade mig.
En glimt i ögonvrån – men ingen där när jag vände på huvudet.
En andes viskning under soffan – men bara dammigt dunkel när jag tittade efter.
En antydan till prassel bakom kylskåpet – men sedan bara ekande tomhet när det släpats bort.
Men så en sen kväll, när jag länge stått orörlig vid fönstret och beundrat fullmånen, kommer han liksom glidande längs golvet. Ett spöke. En fantom.
Jag vänder på nacken en halv grad och han stelnar till. Han ser mig och jag ser honom. Ett enda vingslag av en fjäril – och så är han borta igen.
”Jag tror han heter Rutger”, säger Inger nästa morgon.
Jag tittar upp från min knästående position framför det lilla hålet i listen där fantomen försvunnit.
”Hans mamma hette Rut och hans pappa Gerry”, förklarar min flickvän.
”Rutger måste dö”, säger jag sammanbitet och proppar mer stålull i hålet. Det stoppar alla möss, har jag hört.
Men näddå. Nästa morgon är all ull borta.
”Rutger måste vara en ninjamus”, funderar Inger. ”Och snart har han gnagt av varenda kabel i diskmaskinen, klädd i sin lilla svarta ninjapyjamas.”
”Rutger MÅSTE dö!”, skriker jag och springer efter fällorna.
Jo tjena. Först sätter jag ut min trogna plastbox, den med inbyggd strypgördel, och agnar med en liten bit ost. Tassar så ut, Rutger style, i gryningen, redo att släpa bort liket.
Inget lik. Ingen ost heller. En ninjamus har dragit iväg med den.
Jag sätter ut stora bitar och större fällor. Rutger äter upp rubbet och tar med sig den nya stålullen när han går. Kanske virkar han en skottsäker väst av den?
Jag försöker med jordnötssmör. Det ska vara idiotsäkert, för jordnötssmör måste slickas bort från den tryckkänsliga plattan och SMÄCK så mular musen.
Smäck my ass. Rutger slickar slätt, upprepade gånger, och undkommer.
Jag ligger på golvet och bankar med nävarna som toreadoren i Ferdinand på julafton. Halva kalufsen ryker.
”Jag ringer mamma”, säger Inger.
Svärmor är en blid kvinna men har åtskilliga gånger gått tolv ronder mot stora ladugårdsråttor. Hon ler bara och tar fram några små, synbarligen harmlösa konstruktioner monterade på en planka. Hon spänner en av dem och jag testar att utlösa den med en kulspetspenna …
… BAM så går pennan av och jag ser det inte ens hända.
Mera jordnötssmör. Plankan på golvet framför hålet …
Och sedan ligger han där på kvällen när vi kommer hem. Med truten full av jordnötssmör och svärmors bila över nacken, slocknad mitt i en tanke. Han har fortfarande på sig sin lilla svarta ninjapyjamas.
Jag svingar honom i svansen och förpassar honom ut i den mörka trädgården.
”Sov gott Rutger”, säger Inger sorgset och stänger dörren efter honom.
Men på morgonen är stålullen borta igen.
