SÖK
MENY
Nisse Jansson, en strimmig jägare
För tretton år sedan var vi, son nummer två och jag, och hämtade en liten strimmig kisse från en lägenhet i Mariehamn. Jag minns trasmattan i hallen och kattungen som snurrade runt på den i jakt på sin svans.
Nisse kom hem till oss, till familjen som då bestod av mamma, pappa och tre barn och Assar, gammelfrassen som flyttade ifrån oss när barn nummer fyra föddes.
Assar tyckte helt enkelt det blev för mycket med en till, pinkade rejält på Lill-battingens tuttar och nappflaskor och stack hem till Kaptensgatan där vi bodde förut.
Nisse var verkligen vår katt. Med fyra små barn i familjen fick han finna sig i kärlek av det robustare slaget, och gjorde det med stillsamt tålamod.
I sin glans dagar var han en formidabel jägare som bar in ekorrar, möss, någon enstaka råtta och ekorre, och lämnade dem på hallgolvet eller i köket till påseende.
Han tyckte om att ligga på fårskinnet i kökssoffan och drömma om sin mamma och kurra med en djup, mörk bas.
Han var en kattig katt, lite reserverad och fjär, aldrig insmickrande och fjäskig. Ofta satt han på fönsterbrädet i vardagsrummet, där han hade koll både på familjen och på fågellivet utanför.
Nu har Nisse inte ätit ordentligt på flera veckor, och när han gör det kommer allt upp igen. Han är så mager att han börjar se ut som den kattunge han en gång var.
Det är alltså dags. Beslutet är egentligen lätt, men tårarna bränner bakom ögonlocken. Igår viskade jag till honom en lång historia om vilken fin och vacker katt han var. Jag smekte honom bakom örat och under hakan och på magen där han tycker om att blir smekt, men han orkade knappt lyfta på huvudet.
En katt är inte en människa. Den är inte smartare än en katt ska vara. Den förstår inte så mycket och vill mest ha mat. Ibland kissar den på en skolväska eller släpper loss en råtta att springa runt i huset.
En katt låter dig älska den, och bryr sig inte. Du kan lägga alla dina rädslor, din ångest och frustration mot dess mjuka päls, och den bara tittar oberört och spinner. Inget fastnar, och behöver inte göra det.
Man kan inte tacka en katt för att den var en katt och lät sig älskas. Den gjorde det inte för din skull. Jag kanske ska tacka mig själv för att jag lät mig älska en strimmig katt, och vara tacksam att jag har tårar att gråta.
Hur det nu är, och även när ett kattliv tar slut, finns det inte för mycket kärlek i världen.
