SÖK
MENY
Om våndan att skriva en spalt
Det var måndag och min första dag som prao på Nya Åland. Jag hade just skrivit klart ”Dagens ålänning” och direkt efter det fick jag en ny uppgift. Jag skulle skriva en så kallad ledarspalt. Jag hade ingen aning om vad det var, men det visade sig vara ungefär som en krönika.
Skulle jag, Melker Blomqvist, skriva en krönika åt en riktig tidning? Jag hade visserligen skrivit en krönika förra året på svenskan men i den fick jag inte något högt betyg. Så då satt jag där då, vid mitt lilla skrivbord jag blivit visat till då jag kommit dit på morgonen. Det såg så litet och ynka ut bland alla andra skrivbord som hade tusentals papper på sig.
Vad skulle jag skriva om? Jag funderade länge, väldigt länge. Men hur mycket jag än tänkte tycktes jag inte komma på något att skriva om.
Efter en lång stund var klockan äntligen tre och det var dags att fara hem. På vägen till sjukhuset, där mamma skulle hämta mig, köpte jag lite godis vid sjukhuskiosken. Efter en stund kom mamma och plockade upp mig. Hon lyssnade på dansband, som vanligt, men jag bytte ganska snart över till radion.
Väl hemma gick jag upp på mitt rum direkt. På kvällen somnade jag nästan med detsamma och sov som en stock i vad som kändes vara tio minuter. Jag steg upp och jag duschade, sedan åt jag frukost och borstade tänderna. På bussen somnade jag. Hade det inte varit för att någon annan skulle av på samma hållplats skulle jag garanterat ha missat den. Yrvaket vinglade jag ut ur bussen och började gå mot min arbetsplats.
Det kändes som om jag jobbat där i flera år, alla vinkade glatt och sade god morgon. Jag gick till mitt lilla skrivbord och startade datorn.
Jag fick i uppgift att göra en dagens ålänning i dag igen men denna gång var jag inte ensam utan hade en fotograf med mig. Vi intervjuade en trevlig dam som var ute och gick. Efter det gick vi tillbaka och jag började renskriva intervjun.
När jag var klar fick jag uppgiften att fortsätta på spalten. Det var inte så mycket att fortsätta på, mera att börja faktiskt eftersom jag fortfarande inte ens visste vad jag skulle skriva om.
Till sist fick jag en idé. Även om idén inte var något vidare så fick den duga, jag orkade helt enkelt inte med den här j-kla spalten mera. Och så började jag skriva.
Jag skrev om hur jag först skrivit dagens ålänning och om hur jag sedan fått uppgiften att skriva en spalt. Om hur jag nästan missat hållplatsen där jag skulle stiga av och om hur det kändes som om jag jobbat på Nya Åland i flera år.
Till sist var spalten klar och jag var faktiskt ganska nöjd.
