SÖK
MENY
Plötsligt händer det
Självständighetsdagen börjar så ofantligt tråkigt. Tåget till Malmö som jag ska ta tidigt, tidigt på morgonen för att hinna pressa ut så mycket som möjligt ur helgen ställs in. Det är Svens fel förstås, stormen alltså.
Han måste vara riktigt ursinnig, för han frustar och vrålar och tar i från tårna och lamslår hela tågtrafiken. Några extra sovtimmar är en klen tröst när det är omöjligt att somna om och det enda man gör är att uppdatera SJ:s hemsida och Facebooksida för att få sig den senaste tåginfon till livs.
Vid tolv ska tågen börja gå igen, lovar SJ. På centralen är det kaos, folk överallt som alla vill hinna med det första tåget som går efter det dygnslånga uppehållet.
Men med vassa armbågar kommer man långt och jag lyckas till och med få en sittplats ombord. I gångarna står och sitter folk huller om buller, men vi rullar ut från stationen och jag kommer lite närmare Malmö.
Men i Hässleholm har Sven fått nog. Nu är måttet rågat, tänker han och ser till att en ledning faller ner så att tåget inte kan fortsätta vidare. Cirka en miljon människor ska därför istället åka ersättningsbuss resten av vägen. Det kommer en buss var tjugonde minut. Folk trängs och svär och är arga.
Det är omöjligt att komma ens i närheten av bussdörren. Tiden går. När jag har stått där i kanske två timmar och inte längre känner mina fötter orkar jag inte mer. Börjar lipa.
Men så plötsligt händer det. Plötsligt förvandlas mardrömshelgen till en marängfluffig, regnbågsglänsande, tomteblossprakande drömhelg. Plötsligt får jag tag på den förmodligen enda lediga taxichauffören i hela Hässleholm. Eller hela Skåne.
Jag lyckas ragga ihop tre andra personer som vill dela taxin till Malmö. En av dem tycker att jag är en ”driftig kvinna”. Plötsligt möts jag av sin sambo på centralen i Malmö. Han slänger in pengar till chauffören, bokstavligen drar mig ur bilen och in på tåget mot Köpenhamn.
Jag fattar ingenting, vi skulle ju på middag till våra kompisar ikväll? Och de har definitivt inte flyttat till Köpenhamn.
Plötsligt händer det alltså. Plötsligt har jag ätit middag på en fin restaurang, druckit coctails i en bar som ligger bakom en svart dörr som inte alls ser ut som en bardörr och sovit ut i en skön hotellsäng i Nyhavn. Plötsligt är det lördag och plötsligt sitter jag i berg- och dalbanan på Tivoli. Och medan jag krampaktigt kniper ihop ögonen och håller i mig för allt jag är värd och nästan kissar på mig för att det är så läskigt, händer det. Plötsligt.
Han som jag tycker mest om av alla i hela världen halar fram en ringask och frågar om jag kanske skulle kunna tänka mig att gifta mig med honom.
Plötsligt är jag förlovad. Och så där marängfluffigt lycklig.
