SÖK
MENY
Råttfärgat med inslag av grått
Då jag var femton år färgade jag mitt hår för första gången.
Det var medan jag gick i en finsk folkhögskola i den fåfänga förhoppningen att lära mig finska, och bodde på internat.
Färgen var röd och köpt i den lokala k-butiken. Efter att vi, alla tre som valt samma nyans, färgat klart såg det ut som om man utfört en offerritual med trubbig kniv i badrummet.
Men färgen blev fin. Ganska lik min egen.
Sedan dess har mitt hår varit knallrött, ganska rött, rött med slingor, mörkbrunt och svart (men det sista var ett misstag). Ungefär var sjätte vecka i tjugo års tid har jag färgat håret. Jag tänker att framtida generationer kommer att förundras över detta. Riktigt klokt är det inte.
Jag vet inte hur mycket…gift (?) en hårfärgning innehåller. Frisörerna säger ”knappt någonting”, läkarna säger ”man har hittat rester av hårfärgningsmedlet i urinen hos de människor som färgar håret. Färgen går genom hela systemet”.
Om jag bara utgår från mitt eget rationella tänkande, säger det sig själv att färg som tränger igenom varje hårstrå och ligger mot skallen och baddar, inte känns särskilt bra.
Så nu har jag för första gången på tjugo år besökt frissan utan att färga håret.
Jag har länge funderat på att sluta färga och frågade min frisör för en tid sedan vad min originalfärg är.
– Råttfärgat med inslag av grått, svarade hon. Inte utan humor, men i allafall.
Råttfärgat med inslag av grått är vad jag har att se framemot.
Å andra sidan. Många väninnor har under det senaste året låtit bli att färga håret och istället låtit den egna hårfärgen växa fram. Alla är snyggare i sin originalfärg än i sin tidigare färgade. Många har fått tjockare hår, flera har särskilt under sommaren fått naturliga slingor och deras hår ger intryck av att må betydligt bättre och vara mindre slitet.
Jag har aldrig sett en gråhårig människa som inte passar i sitt gråa hår. Däremot har jag sett många som inte passar i sitt tonade eller färgade hår.
Här finns också en könsaspekt. Gråhåriga män i min ålder finns det gott om. Gråhåriga kvinnor i min ålder ser man mer sällan. Varför får männen hela tiden vara nöjda, medan jag som kvinna hela tiden ska motarbeta min kropps utveckling? Kanske hör jag inte till dem som kan sägas ha fått grått hår tidigt, kanske är jag fullt normal. Men så länge de flesta kvinnor färgar sitt hår förknippas grått hår enbart med en ålder som är mycket högre än min.
Om jag tänker på det rent krasst inser jag att naturen sällan gör utseendemässiga misstag. Jag har aldrig sett en ful blomma eller en fågel som är feldesignad i färgläggningen. Naturligtvis är det fullt möjligt att jag är ett av naturens få misstag, och att min råttfärgade hårfärg med inslag av grått inte passar mig, men sannolikheten är inte särskilt hög.
Att bli gråhårig är natur, vad jag tycker om det är kultur. Och jag är trött på att vara missnöjd.
