SÖK
MENY
Romanen som är en magnet
När man har läst under ett helt liv förväntar man sig inte att varje bok ska öppna nya världar som man sugs in i. Det är faktiskt väldigt sällsynt numera.
Men när jag för några dagar sedan läste de första sidorna i Agaat, skriven av Marlene Van Niekerk, reste sig håren på mina armar och det gick rysningar längs benen.
Det är tecknet. Då är det bra. Enastående bra. Bara att tänka på boken framkallar de kroppsliga reaktionerna när som helst.
När jag kommer hem från jobbet registrerar min hjärna var boken ligger. Och jag vet: På köksbordet där jag lämnade den när jag måste slita mig för att cykla iväg på morgonen. Som en magnet drar den mina händer till sig och jag öppnar den vid bokmärket.
Sedan bär jag den med mig och läser vidare. Det går inte att låta bli. Klockan blir midnatt, den blir halv ett.
Bara till slutet av den här sidan. Bara till nästa mellanrum mellan raderna. Jag misslyckas hur som helst och läser vidare. Tack och lov är sidorna tillräckligt många för att man inte måste hålla igen av rädsla för att boken ska ta slut.
Boken handlar om den svarta sydafrikanska flickan Agaat och den vita lantbrukarhustrun Milla de Vet. Milla har drabbats av ALS och kan inte prata och inte röra sig och som kommunicerar med Agaat bara genom blickar och blinkningar.
Agaat, som togs om hand som femåring av Milla, sköter henne med en ilsken omsorg. Relationen är komplicerad. Genom Millas blå dagböcker rullar deras gemensamma liv och kamp i den västra Kapprovinsen upp.
Båda vet att hon ska dö och att det inte är lång tid kvar. Apartheidsystemet har nyss fallit.
Det är ovanligt att en författare behärskar så olika stilgrepp som Marlene Van Niekerk. Stundtals är språket ren poesi, som när hon räknar upp namnen på de olika jordar som finns på gården eller floderna som har fått behålla sina vackra namn på afrikaans.
Stundtals är det plågsam realism, som när Milla försöker få Agaat att förstå att hon än en gång vill titta på kartorna över gården Grootmoedersdrift men inte lyckas den här gången heller.
Jag har nu läst en tredjedel av de 714 sidorna och människorna i boken bor i mig som i miljontals andra läsare världen över sedan den kom ut på engelska 2006. Den svenska översättningen kom i fjol och jag kan inte begripa att jag har missat boken ända tills nu.
New York Times skrev i sin recension att ”böcker som Agaat är skälet till att människor läser romaner och att författare skriver dem”.
Jag skulle vilja veta hur man är funtad inne i huvudet för att kunna skriva så. Hur en författare bär sig åt för att sätta igång vibrationer i själen, vibrationer som löser upp allt fast och får det att rinna ut genom ögonen som tårar.
Och om man själv någonsin har haft författardrömmar så åker de bums ner i gömmorna och begravs.
