SÖK
MENY
Så blev jag en kaffedrickare
”Aldrig att jag kommer dricka kaffe”.
Så lydde min starka övertygelse från tonår fram till 27 års ålder. Jag var en inbiten tedrickare, som aldrig kunde förstå varför folk envisades med att dricka bitter sörja.
Men så hände det, som det mången gång gör i vuxenlivet, att man blir tvungen att kompromissa. Kompromissen var att jag fann mig på en en veckolång kurs otroligt trött och det enda som fanns till buds till fikat var kaffe – dock med havremjölk. Nåväl, det kan knappast smaka sämre än med komjölk (vilket jag råkar tycka smakar vedervärdigt i kaffe) tänkte jag och hälle upp cirka 90 procent havremjölk och 10 procent kaffe. Det var inte alls vedervärdigt. Jag kan inte säga att jag då tyckte det var supergott, men havremjölken rundade av kaffets beska och förde med sig lite av en nästan nötig smak.
Under återstoden av veckan samlade jag energi med min lilla mjölkiga kaffekopp. Det blev en liten rutin.
Efter det har det kommit fler typer av havremjölk (vanilj och kardemumma är just nu min favorit) och jag har sakta men säkert blivit förtjust i lyxiga latten, fått ett intresse för olika typer av kaffebönor och drömmer om en liten kaffestation hemma där man kan mala bönorna själv och sen sakta hälla det över en pastellfärgad keramiktratt rakt ner i kaffekoppen. Min man och jag brukar göra lyxkaffe på helgerna där vi värmer upp havremjölk på spisen, fluffar upp det och blandar med någon sliskigt söt coffeecreamer (finns en uppsjö i USA) och så lite kardemumma och kanel ovanpå. MUMS.
På jobbet brukar jag också fluffa min kaffe (eller flurva som gängse ordet är på redaktionen). Då blir det att värma lite bolagshavremjölk (som jag har i bolag med två finsmakarkollegor) i micron, sen flurva med kultur-Susannas utomordentliga lilla mixer. En kopp eller två om dagen brukar det bli. Inte för att riktiga kaffedrickare skulle kalla dem koppar. Från 90/10 har jag nu jobbat mig upp till 20/80. Mer kaffe än så blir jag lite illamående av.
Men jag har på dessa år lärt mig att kaffedrickande är något helt annat än tedrickande. Jag dricker fortfarande gärna te – helst i storleksordningen hink. Men kaffe är som ett litet mellanmål i sig, som man lite kan mumsa på, snarare än att sörpla. Och sen passar det väldigt bra med choklad som råkar vara något av det bästa i livet.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
